Posthumorous adjective [pɒs.tˈhjuː.mə.rəs] It was funny, it isn’t
funny any more. i.e. a posthumorous species
Ordet post-humorous är byggt av det latinska prefixet post- som betyder efter- och det engelska ordet humorous som betyder humoristiskt. Direktöversatt får ordet betydelsen någonting som var roligt men som inte är roligt längre. Detta är en mening av ordet som vi vill spegla i utställningen. Samtidigt har ordet fler konnotation eller betydelseaspekter. Vi vill också ta fasta på ytterligare en aspekt av utställningens titel, likheten med det engelska ordet posthumous som betyder postum eller eftermäle. Vi vill ställa frågan vad vi som lever idag lämnar efter oss? Vad kommer framtidens arkeologer säga om vårt samhälle och den absurda människan? Prefixet post- är ett ord som används inom samhällsfilosofin för att beskriva ett antal teorier om samhällets uppbyggnad som många gånger tar sin utgångspunkt i en syn på samhället som struktur eller system, postmodern, poststrukturalistisk eller postkolonial. Dessa teoretiska utgångspunkter vill beskriva det som kommer efter moderniteten, strukturalismen och kolonialismen samtidigt som detta efter- inte blir begripligt utan att förstå logiken i det gamla systemet. Vi vill hävda att det postmoderna och det postkoloniala i lika stor utsträckning kan förstås eller beskrivas som hypermodernt eller hyperkolonialt. Det är en modernitet som antar nya former och en kolonialism som antar nya former i ett samhälle som förändras men kanske till största delen intensifieras.
Vi tror att dagens samhälle också är ett postironiskt samhälle, kanske främst i bemärkelsen hyperironiskt. Denna intensifiering av det ironiska är en ofta bortglömd aspekt av vårt samtida samhälle. Det hyperironiska är en radikal självdistans som genomsyrar vårt tal och vår tanke. Denna distans skapar en paradoxal situation där vår självinsikt och vår förståelse för samhället inte leder till aktiv handling eller motstånd. Enligt Hegel blir människan genom sitt skapande och handlande i världen ett objekt för sig själv, i detta arbete blir hon också främmande för det skapade och för världen runt omkring. Denna objektivering eller alienering är enligt Hegel nödvändig för att människan ska lära känna sig själv och förmå överskrida det hon är. Det hyperironiska utgör en intensifiering av denna självdistans och erbjuder oöverskådliga djup av självförståelse. Men en fråga gnager oss, finns det någon väg till allvaret? Finns det någon väg till den handling som krävs för att överskrida självets situation? Eller mer precist, finns det i dekonstruktionen en väg tillbaka till rekonstruktionen?
”Filosoferna har bara tolkat världen på olika sätt, vad som gäller är
att förändra den” (Karl Marx)
Dissektionsrummet
