Rhizomatisk uppsats

Jag har under veckan börjat ta mig an uppsatsdelen i projektet. Jag har samlat litteratur, börjat formulera en frågeställning, försökt få ihop en disposition att ha som ramverk. Men att skriva den här texten linjärt går emot hela grundidén, och på grund av hur jag har arbetat fram tills nu, är det omöjligt att bryta upp processen och skriva en konventionell uppsats. Jag vet att jag måste komma till en någorlunda linjär text i slutskedet, men jag är i det här stadiet tvungen att bryta sönder min tänkta disposition. Åter igen öppnas nya vägar och det finns inte längre någon början eller slut på min uppsats. Punkter kopplas till nya punkter och det skapas nya assemblages och nya relationer. Rhizomet fortsätter att växa.

PP presentation - halvtid

Förra veckan presenterade vi vårt arbete hittills. Nedan följer en mycket kortfattad och linjär sammanfattning:



Mitt arbete tog sin början i begreppet friktion. En konflikt mellan blyertsstift och stompf ledde till insikten om att det var rörelsen som var intressant.



Min separation och bearbetningen av denna mötte Deleuze och jag tog skissandet ett steg längre och började undersöka rhiomatiska strukturer.



Näten jag arbetat med i tidigare projekt blir relevanta - jag arbetar fortfarande med maktstrukturer och avstånd mellan människor, men genom A Thousand Plateaus förskjöts allt, vreds ur sin tidigare position. Jag kunde inte längre använda mig samma språk, eller samma lingvistiska regler. Det organiska möter det mekaniska.



Laser, ett artificiellt ljus på gränsen till tacky.



Jag försökte hitta sätt att lösa upp det mekaniska. Projekterade laserstrålarna genom glas och sögs tillbaka in i det organiska. Min plats blev till hav och sjögräs.



De tydliga strukturerade raderna löste upp sig och skapade nya former.



Jag började bygga med glas och limpistol. Glaset hade tidigare haft andra former, de var glas, flaskor och så vidare. Jag krossade det, eller deterritorialiserade det, och famlande började jag bygga en rhiomatisk struktur av skärvorna.



Mitt reterritorialiserande resulterade i en ny form, som fick något av en gaslik karaktär. Genom min metod lyckades jag på något sätt att bryta mot fysikens lagar och materialet var både i fast form och gasform simultant. Strukturen är fixerad och samtidigt i rörelse. Jag nådde bortom de tidigare strukturerna, och de gamla reglerna gällde inte längre. Vilken punkt som helst kopplades nu till vilken annan punkt som helst, bortom tidigare hierarkier och bortom en linjär orsak och verkan.



Men jag föll tillbaka och min struktur började flötsligt få en trädlik form! Jag fick vrida mig tillbaka, vända på min skulptur och fortsätta bygga från ett nytt håll.



Så fortsatte strukturen att växa. Nya punkter kopplas till nya punkter som kopplas till nya punkter och jag kände mig fram i dialog med Deleuze.



Parallellt med bygget testade jag åter att låta laser möta min struktur som omplacerar noderna och allt förlorar sin vanliga ordning.

Vart är jag nu? I skrivande stund har jag kommit längre och en tanke börjar formas om vart mitt projekt är på väg. Jag har läst mer de senaste dagarna och jag befinner mig i en aktiv dialog med min skulptur. Nya typer av glas har tillkommit (bland annat slog nån uttråkad tonåring sönder glaset i dörren till mitt lägenhetshus och bidrog med mer material) och jag har ett och annat skärsår på mina händer.

De konstnärliga referenser jag kan hitta är oändliga, Deleuze tankar undersöks hela tiden genom konstnärliga processer hela tiden. Glas används ofta lite mer föreställande även om det finns andra exempel också.


Marta Klonowska


Rhiomskulptur i det offentliga rummet i Canberra

Glas

Jag lämnar lasern ett ögonblick för att arbeta med glas.



Glaset har haft andra former: det har varit vinglas, flaskor osv. De är nu slagna i spillror, och jag samlar ihop skärvorna av det som en gång sett helt ut, när det sågs från en helt annan vinkel. För att förstå det på nytt måste jag bygga en helt ny struktur av de fragment jag har - jag bygger en ny tolkningsmodell. Att göra detta utan att använda stereotyper, binära konstruktioner eller andra färdiga mallar är inte möjligt inom en trädlik rotsystemsmodell. Det är inte intressant att (re)producera en tankestruktur som har en stelnande eller stabiliserande funktion. Det är inte intressant med ett representationssystem.



"Any part within a rhizome may be connected to any other part, forming a mileau that is decentered, with no distinctive end or entrypoint (Parr, 232, 2005)."



Det som är intressant är hur saker är sammanlänkade, snarare än vad saker är. Rörelsen är intressant. Min struktur är multipliciteter som vecklar ut sig och sträcker sig bortom en strävan efter en statisk essens.








The Deleuze dectionary. Edited by Adrian Parr. New York : Colombia University Press, 2005.

LASER

Jag har lekt med laser.

Det mekaniska, konstruerade ljuset visade sig vara intressant att arbeta med. Maskinen projicerar en grön och en röd laserstråle. Man har återskapat ljus och strukturen som bildas består av fixerade noder. Runt dem roterar mekaniska vågor och bilden är så tydligt konstruerad och artificiell.



När jag projekterar strålarna genom olika typer av glas och linser bryts ljuset och strukturen löser upp sig för att hitta nya former. Ljuset blir åter organiskt. Färgerna separeras och noderna hittar nya platser, jag är under vattnet, i rymden, bakom en rökridå.

Jag fortsätter min jakt på rhizomlika strukturer. Nu ska jag börja bygga med glas.

tillbaka i nätet/ metod

Det har hänt mycket den här veckan

[DOMSLUT][NAMNBYTE][METAMORFOS][NONKNOWN]

Hur ska jag förstå en relation? Jag försöker avlägsna mig från de inbyggda bilderna av trädet som tankemodell för att förstå världen. Försöker tänka förbi linearitet och applicera tanken om lager på mina upplevelser.

Jag har letat och läst, känt mig fram i det bildspråk som Deleuze och Guattari använder sig av. De tar världen och omplacerar den, och alla de kodverk vi tidigare varit bundna till (lingvistiken, strukturalismen… trädet med sina rötter och sitt linjära växande som metafor för grunden, kärnan i alla tankestrukturer) kan omdefinieras eller omformuleras genom denna förskjutning.

Jag har i tidigare arbeten (framförallt i mina andra ämnen, engelsk litteratur och religionsvetenskap) använt mig av binära dikotomier för att förstå hur maktförhållanden skapas och upprätthålls. För att ta nästa steg: [Binary logic is the spiritual reality of the root-tree (5)] emancipationen är möjlig endast genom att förskjuta kodsystemen och tillåta multiplicitet på ett nytt sätt. Genom en rhizomatisk metod kan vi analysera till exempel språket genom att förflytta det in i andra dimensioner och placera in det i nya register. Jag förflyttar mig, i min undersökning, från trädet som metafor till rhizomet.



Jag har fortsatt mitt skissande för att förstå. Jag använder fortfarande mjuka blyertsstift och stompf på tapetrullar. Men nu har min illustration vuxit och runnit utanför papprets gränser, och jag har fått bygga på pappret för att låta den växa fritt. För att kunna förstå det jag vill undersöka måste jag använda mig av den förskjutning som kastar om de språk och koder som formulerat min värld. Jag har gjort några iakttagelser som kan vara relevanta:



Min bild formas organiskt, den är rhizomatisk till sin natur. Det finns inget centrum. Vilken punkt som helst kopplas till vilken annan punkt som helst, den består av segment eller dimensioner eller riktingar snarare än av enheter vars positioner bestäms av ett yttre ramverk. Det finns ingen början (jmfr kärna/ rotsystem) eller slut vilket jag tror är enormt relevant för att förstå hur en relation kan bli destruktiv utan att det finns enkla förklaringsmodeller för varför. Orsak och verkan i traditionell mening räcker inte till.

[MEN] trots att den formas organiskt upplevs den också mekanisk till sin struktur.



Det mekaniska organiska cyborg-lika i min illustration öppnar upp för nya aspekter.

To be continued.

Rhizome

“Let us summarize the principal characteristics of a rhizome: unlike trees or their roots, the rhizome connects any point to any other point, and its traits are not necessarily linked to traits of the same nature; it brings into play very different regimes of signs, and even nonsign states. The rhizome is reducible to neither the One or the multiple. It is not the One that becomes Two or even directly three, four, five etc. It is not a multiple derived from the one, or to which one is added (n+1). It is comprised not of units but of dimensions, or rather directions in motion. It has neither beginning nor end, but always a middle (milieu) from which it grows and which it overspills. It constitutes linear multiplicities with n dimensions having neither subject nor object, which can be laid out on a plane of coinsistency, and from which the one is always subtracted (n-1). When a multiplicity of this kind changes dimension, it necessairly changes in nature as well, undergoes a metamorphisis. Unlike a structure, which is defined by a set of points and positions, the rhizome is made only of lines; lines of segmentarity and stratification as its dimensions, and the line of flight or deterritorialization as the maximum dimension after which the multiplicity undergoes metamorphosis, changes in nature. These lines, or ligaments, should noty be confused with lineages of the aborescent type, which are merely localizable linkages between points and positions...Unlike the graphic arts, drawing or photography, unlike tracings, the rhizome pertains to a map that must be produced, constructed, a map that is always detatchable, connectable, reversable, modifiable, and has multiple entranceways and exits and its own lines of flight (Deleuze & Guattari, s.21, 1987)”.

Fysikens begränsningar

Jag fick i uppdrag den här veckan att lämna metaforer utanför och bara undersöka det fysiska begreppet friktion för sig. Det har varit svårt. Jag har gjort lite experiment hit och dit men har svårt att komma framåt när jag inte har någonting att koppla mina upplevelser till.

Jag spenderade en kväll med en kompis som är civilingenjör. Hon name droppade lite olika grejer hon kan om friktion. Det var friktion som skapas mellan materialet och insidan av ett rör, det var siffror och Reynolds… Intressant och säkert användbart, men jag har svårt att relatera till fysiken på det sättet. Kände mig för ett ögonblick som att jag befann mig i en scen i Waking Life och blev en passiv åhörare till ett av alla sätt att uppleva verkligheten. Lite overkligt.

Jag gick in i tanken på att friktion skapar energi – det bildas värme [har gnidit otaliga saker mot varandra för att se hur mycket värme som egentligen bildas, har varit inne på att göra eld med pinnar]. Och det skapas även ljud. Har därför testat vilka ljud som skapas mellan olika material spelat in dem, lyssnat...



Spenderade några timmar i skulptursalen och letade sätt att tänka kring mitt begrepp. Jag har varit en del i känslan av en friktionslös plats, ett vakuum eller en rymd där en kropp inte kan förflytta sig utan svävar på en plats. Försökt återskapa så lite friktion som möjligt och sprayade silikonspray på en yta av eltejp och testat att glida med olika material mot det.




Experimenten känns inte ointressanta, men jag behöver något att ställa dem i relation till för att hitta relevans: Jag behöver skapa friktion.