Origami av det heliga

Jag har fortsatt med spindelnäten. Det var inte så svårt att använda sytråd som jag trott, och långsamt har lägenheten börjat täckas av spindelväv. Har faktiskt känt lite att jag är en spindel, som klättrar runt på strukturerna. Om jag ska använda idén till något i slutändan måste jag komma på ett sätt att göra det hållbart och framförallt flyttbart.

Jag har gått vidare och tagit tag i en tanke jag skjutit upp. Handledaren har föreslagit att jag ska använda min gamla bibel som material. Min spontana reaktion var nej – jag vill inte förstöra den. Just därför är den intressant att arbeta med; den är laddad och bär på saker. Och är gjord av papper!



Jag köpte papper som var så likt de tunna bibelsidorna som möjligt och började experimentera. Jag hamnade i origami och har försökt utforma bollar, och tittat på you tube-instruktioner och vikt kuber. Vikandet har resulterat i storartade visioner om att göra 1500 små bibelbollar och bygga stora mjuka trygghetsmoln – drypande av blod... Ett problem är dock att bollarna och kuberna inte blir så bra i det tunna silkiga pappret. Och de blir extremt fragila. Så åter igen får jag lägga en idé på is.

Web of significance

Jag har haft svårt att se på mina tankar om Gud utan att känna att min blick är grumlig. Jag satt igår och försökte hitta någon röd tråd eller någon ny bild att göra men upplevde att vart jag än rörde mig fastnade jag i ett kladdigt nät. Jag blev intresserad av spindelnät och började teckna. Det är otroligt svårt och ganska tidskrävande att ens skissa nät, men jag började gilla tanken mer ju mer jag höll på. Jag köpte vit sytråd, men har ingen som helst aning om vad jag ska göra med den för att det ska upplevas som nät!





När jag vaknade i morse insåg jag att jag måste fortsätta arbeta med det jag har påbörjat. Jag har forskat lite och förstått att jag är någonting intressant på spåren.

”Culture is the web of significance, that man himself has spun.” - Kulturdefinition av Max Weber

Spindelnäten, strukturerna, som spunnits runt mig går inte att städa bort och bli fri från. De är inte bara runt mig och i mig, utan de är jag. Samtidigt som att gå tillbaka till idén om min barndoms gudsbild och sugas in i den trygghetsillusionen vore ett självbedrägeri – är idén om att totalt bryta mig loss och bli självständig en västerländsk upplysningsfantasi. Det handlar om att lära sig se spindelnätet och förhålla sig till det.

Jag vet inte riktigt vart jag ska ta mig härifrån. Kanske ska jag använda tråden. Kanske gå på spindelnätsjakt med kameran för att förstå hur de ser ut. Jag har startat så många ingångar nu, ordtavlor, ljudbilder, spikar, film, blod, biblar, nät... har ingen aning om vart jag kommer hamna. Det är lite jobbigt men mest spännande.

Ord och vatten

Det har varit en utmattande dag. Efter uppmaning att börja göra, gjorde jag en skiss av idén jag haft om att bygga Guds ansikte med ord. Genom att bygga bilden av en varm kärleksfull Gud med ord som för mig symboliserar skuld, dekonstruerar bilden sig själv. Jag valde att använda berättelsen om den förlorade sonen.

Medan jag arbetade tänkte jag på skulden, och jag insåg att den sträcker sig för mig långt utanför det här ämnet och min konflikt. Tankarna blev mig övermäktiga och jag sögs upp i ett kaos. Jag gjorde klart bilden, men den blev fel och ful och gjorde mig ledsen. Jag bestämde mig för att ge upp och kände mig så utmattad att jag gick och la mig. När jag vaknade hade jag bestämt mig för att inte jobba mer idag och gick och duschade. Men i duschen blev jag fascinerad av vattnet! Det renande och på något sätt isolerande. Så jag hämtade min fula bild och la den under vatten och började fota. Eftersom jag använt sprittusch löste inte färgen upp sig, men vattnet förvrängde bokstäverna och bilden ändrade form och efter en stund började pappret lösas upp och gå sönder. Jag höll på att fysiskt trasa sönder min Gudsbild! Jag insåg att jag behöver blod, och eftersom jag inte har skaffat något riktigt än fick det duga med röd akryl. Jag lekte med det röda i mötet med vattnet och nu har jag en fotoserieskiss. Kanske något att arbeta vidare, kanske inte. Är oavsett nöjd med dagens arbete.

Mitt pretentiösa ältande har börjat ge resultat. Jag vet fortfarande inte vad jag ska gör rent konkret men har börjat få lite idéer.

Jag ska bygga en ny ljudbild över Lapplisas "Barnatro" och skapa nya associationer i den kontrast jag vill uppnå mellan texten och musiken. Jag har funderat på att arbeta med film. Det är nytt för mig och vore spännande att prova. Jag har verkligen börjat gilla tanken på att arbeta med blod! Det finns så många ingångar där (offer, lammets blod, Isak, Guds död - både mitt mord av Gud och Jesu död på korset...osv) och det funkar bra med film.

Jag har också funderat på ord. Jag har letat i bibeln jag fick när jag var tolv, med mitt namn ingraverat i guldfärg. Den luktar bibelstudium och väckelsemöte och har så otroligt mycket att ta tag i; symboler, bildspråk osv. Fick en tanke om att bygga Guds ansikte med bibelord som är negativt laddade för mig. Då skulle jag plocka sönder min Gudsbild på något sätt. Kanske skulle jag kunna kombinera alla mina idéer.

Ambivalens

Missförstå mig inte, jag tvivlar inte. Min barndoms bild av Gud är ett konstruerat patriarkalt maktredskap. Ambivalensen ligger snarare i vad som ska fylla tomrummet. Om jag lyckas plocka sönder den gamla bilden som återvänder till mig som längtan efter trygghet eller som subtila känslor av skuld kanske, kanske jag kan bygga en ny bild, som är min, av det ljus jag vill tro kan väckas i oss.





Tänker på Johannes av Korset och själens dunkla natt. Och på symboler; kors, duvor, fiskar, eld, ormar, vägen, lammet, ljuset... och blod, framförallt blod.

Kan jag använda blod?

Skulden

Min skuld är spikarna i min Faders händer. Fadern har inte övergivit mig, jag har övergivit Fadern.



Jag är den förlorade sonen. Min Fader står där på gården, han håller alltid ett öga ut mot vägen för att jag kanske, kanske ska dyka upp. Dag efter dag längtar han, med tårfyllda ögon på sonen
som aldrig återvänder.

Seperationen

Fader - varför har du övergivit mig?

Att inse att bilden av min Fader var falsk lämnade mig med ett krossat hjärta. Insikten om att Guds församling är en manipulerande, förtryckande, uteslutande, dömande, normupphållande institution odlade i mig en cynisk kyla.



Jag hör lovsången från de upprymda massorna. Flera tusen människor sjunger och ropar, klappar i händer, gråter och talar i tungor. Tältet pulserar medan jag sitter en bit bort. Det är en mörk men varm sommarkväll. Jag känner främlingsskap med alla dessa människor och jag är rädd. Fylld med förakt svär jag att utplåna bilden man lärt mig är Gud.

Barnatron

Du omsluter mig på alla sidor, och du håller mig i din hand.



"Herren är min herde, mig skall inget fattas, han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro/.../ Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag inget ont, ty du är med mig, din käpp och stav, de tröstar mig."

Gestaltningsprojekt

Gud är död! Död för evigt! Och vi har dödat honom! Hur ska vi kunna trösta oss, vi alla mördares mördare? Det heligaste och mäktigaste som hittills stått att finna i världen, för våra knivar har det förblött - vem tvår detta blod från våra händer? Med vilket vatten kan vi rena oss? Vilka försoningsfester, vilka heliga riter blir vi tvungna att uppfinna? Har inte detta dåd en storhet som är alltför stor för oss? Måste vi inte själva bli gudar, helt enkelt för att ge intryck av att vara det värdiga?

Friedrich Nietzsche 1882

I flera veckor har gestaltningen funnits under bearbetning, och jag har formulerat olika möjliga utgångspunkter. Jag har sett nya saker runt omkring mig och hört nya tankar i andras ord. Nietzsche kom tillbaka till mig och gav nya dimensioner. Det låg en rostig bult på vägen, som öppnade för en helt ny ingång. Jag vet inte än hur personlig jag ska bli i min blogg, kanske blir det en del av processen att förhålla mig till det.

Jag har stått i en komplex konflikt sedan jag för drygt 10 år sedan bröt kontakten med den Gud jag alltid trott på och lämnade frikyrkan. Jag ska gräva i min konflikt som är högst personlig, men också på vissa plan intressant ur ett vidare perspektiv i en sekulariserad samtid. Guds död lämnar en traumatisk saknad. Den första stora utmaningen blir att för ett ögonblick släppa distansen och öppna dörrar jag slagit igen i raseri.

Jag vet inte än hur jag konkret ska gestalta min konflikt utan försöker samla och sortera. Jag ska dela upp mina första, oorganiserade utgångspunkter i kortare inlägg.