Ord och vatten

Det har varit en utmattande dag. Efter uppmaning att börja göra, gjorde jag en skiss av idén jag haft om att bygga Guds ansikte med ord. Genom att bygga bilden av en varm kärleksfull Gud med ord som för mig symboliserar skuld, dekonstruerar bilden sig själv. Jag valde att använda berättelsen om den förlorade sonen.

Medan jag arbetade tänkte jag på skulden, och jag insåg att den sträcker sig för mig långt utanför det här ämnet och min konflikt. Tankarna blev mig övermäktiga och jag sögs upp i ett kaos. Jag gjorde klart bilden, men den blev fel och ful och gjorde mig ledsen. Jag bestämde mig för att ge upp och kände mig så utmattad att jag gick och la mig. När jag vaknade hade jag bestämt mig för att inte jobba mer idag och gick och duschade. Men i duschen blev jag fascinerad av vattnet! Det renande och på något sätt isolerande. Så jag hämtade min fula bild och la den under vatten och började fota. Eftersom jag använt sprittusch löste inte färgen upp sig, men vattnet förvrängde bokstäverna och bilden ändrade form och efter en stund började pappret lösas upp och gå sönder. Jag höll på att fysiskt trasa sönder min Gudsbild! Jag insåg att jag behöver blod, och eftersom jag inte har skaffat något riktigt än fick det duga med röd akryl. Jag lekte med det röda i mötet med vattnet och nu har jag en fotoserieskiss. Kanske något att arbeta vidare, kanske inte. Är oavsett nöjd med dagens arbete.