Gestaltningsprojekt

Gud är död! Död för evigt! Och vi har dödat honom! Hur ska vi kunna trösta oss, vi alla mördares mördare? Det heligaste och mäktigaste som hittills stått att finna i världen, för våra knivar har det förblött - vem tvår detta blod från våra händer? Med vilket vatten kan vi rena oss? Vilka försoningsfester, vilka heliga riter blir vi tvungna att uppfinna? Har inte detta dåd en storhet som är alltför stor för oss? Måste vi inte själva bli gudar, helt enkelt för att ge intryck av att vara det värdiga?

Friedrich Nietzsche 1882

I flera veckor har gestaltningen funnits under bearbetning, och jag har formulerat olika möjliga utgångspunkter. Jag har sett nya saker runt omkring mig och hört nya tankar i andras ord. Nietzsche kom tillbaka till mig och gav nya dimensioner. Det låg en rostig bult på vägen, som öppnade för en helt ny ingång. Jag vet inte än hur personlig jag ska bli i min blogg, kanske blir det en del av processen att förhålla mig till det.

Jag har stått i en komplex konflikt sedan jag för drygt 10 år sedan bröt kontakten med den Gud jag alltid trott på och lämnade frikyrkan. Jag ska gräva i min konflikt som är högst personlig, men också på vissa plan intressant ur ett vidare perspektiv i en sekulariserad samtid. Guds död lämnar en traumatisk saknad. Den första stora utmaningen blir att för ett ögonblick släppa distansen och öppna dörrar jag slagit igen i raseri.

Jag vet inte än hur jag konkret ska gestalta min konflikt utan försöker samla och sortera. Jag ska dela upp mina första, oorganiserade utgångspunkter i kortare inlägg.