Missförstå mig inte, jag tvivlar inte. Min barndoms bild av Gud är ett konstruerat patriarkalt maktredskap. Ambivalensen ligger snarare i vad som ska fylla tomrummet. Om jag lyckas plocka sönder den gamla bilden som återvänder till mig som längtan efter trygghet eller som subtila känslor av skuld kanske, kanske jag kan bygga en ny bild, som är min, av det ljus jag vill tro kan väckas i oss. Tänker på Johannes av Korset och själens dunkla natt. Och på symboler; kors, duvor, fiskar, eld, ormar, vägen, lammet, ljuset... och blod, framförallt blod.
Kan jag använda blod?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar