Västgöta Regemente

Idag har jag forskat. Jag har lärt mig att Västgöta Regemente, I6, som bildades 1628, var förlagt i Vänersborg mellan 1916 och 1927. Härifrån rekryterades soldater och tränades i våldets konst. Så här står det skrivet om Niklasberg utanför Vänersborg:

På 1910-talet kom det gamla landeriet Niklasberg, tillsammans med landeriet Källshagen, att upplåtas för Kungliga Västgöta regemente I6 med dess kaserner och skjutbanor. År 1916 flyttade regementet från Axvalls hed till då nyuppförda kasernbyggnaderna på Niklasberg. Ett närmast eget samhälle med ett 25 byggnader fanns på platsen med kanslihus, bataljonskaserner, kök och matsal, gymnastikhall, förrådsbyggnader, stall, sjukhus och bostäder för underofficerare. Totalt fanns plats för cirka 3 000 värnpliktiga. Västgöta regemente fick dock en kort historia i Vänersborg och kom, efter riksdagsbeslut, att läggas ned 1927.

Min icke-plats, en av de skjutvallar som användes under tiden, verkar vara den enda som finns kvar. Jag har hittat en text om regementes skjutbana där det uppges att det ska ha funnits 6 stycken skjutvallar. De saknade kulfång vilket gjorde att kulorna gick rakt ut i sjön. De gevären som användes var mausergevär M/96. Min ruin var en blindering (”blindering kallas en grav vid skjutbanor till skydd för markörerna.”). I betongbåsen bakom blinderingen stod markörerna. Är osäker på vad en markör har som uppgift. Någon som vet?

The great day of measures.

Jag inhandlar ett mycket charmigt måttband och ger mig av till min icke-plats. Trots att solen lyser ovanligt starkt är min plats mörk. Det kommer jag behöva undersöka vidare senare.





31 [mellan]rum ska mätas, höjd, bredd, djup... det känns som att jag tar mått för att sy upp en ny kostym åt min plats. Kejsarens nya kläder. Icke-platsens nya innehåll. Som kommer att finnas endast i teorin.



Varje [mellan]rum är mellan 193 och 295 cm breda (alla lite olika men de flesta närmare tre meter). Hela banan är enligt mina beräkningar 88,5 m lång. Alla andra mått är nedskrivna och jag är redo att bygga upp min plats. Jag är en av de som under skolgången skärrats till matematikfobi av tyranniska mattelärare och är därför skeptisk till egna uträkningar i allmänhet. Nu känns det inte riktigt som vanligt, jag kan faktiskt använda kunskapen till något jag vill göra. Det känns spännande att få jobba med ritningar och modeller nästa vecka.

[mellan]rum

Jag har bestämt mig. Den gamla skyttebanan är min icke-plats. Jag ville inte inkräkta för mycket, så jag tog en tunn hampatråd och markerade min yta. Nu känns området mer konkret, hade inte ens tittat hur det såg ut på baksidan innan tråden tvingade mig.

[no]space

Jag har varit på jakt efter icke-platser. Vänersborg är litet och kompakt och det finns inte så mycket icke-yta. Jag har dock hittat några coola platser, här är topp två:

Plats 1: Vid järnvägsstationen, bakom några buskar, ligger en gömd dörr. Bakom dörren, som står lite på glänt och nästan vuxit fast i marken, ligger ett bunkerlikt litet rum. Det är för mörkt för att se ända in, och jag vet inte hur långt in tunneln sträcker sig. Imorgon behöver jag en ficklampa.



Plats 2: En gammal skjutbana som inte använts på många år. Den ligger gömd nära en promenadstig längs vattnet och består av 31 rum med små gluggar mellan sig. De enda som tycks ha varit där är lokala graffare som fyllt betongväggarna med konst.

I read the news today, oh boy.

To be set free in 90 sec.

Tre saker på ett farligt ställe.

Rita nyheterna.

Mitt livs historia.

När jag låg där tryckt mot flotten började det skymma. Det var höst, men trots att jag var naken kände jag mig varm. Skogen som omgav den spegelblanka, mörka sjön var stilla och påtagligt tyst. En samling människor stod på stranden för att iaktta den högtidliga händelsen, men det var redan tillräckligt mörkt för att jag skulle ha svårt att urskilja deras ansikten. Det var bara mammas ansikte jag såg tydligt där hon stod framför flotten med vatten upp till knäna. Hon var ledsen, det visste jag, men tillfreds med vad som nu skulle hända. Trots att jag också visste att jag skulle dö kände jag hennes lugn och det var lätt att andas.

Varsamt tog hon fram kniven, tvekade inte utan böjde sig ner och började försiktigt skära av mig mina tår. De lossnade enkelt, en efter en. Det gjorde inte ont och det förvånade mig hur lite det blödde. När hon var färdig tog vi ett sista ordlöst farväl innan jag vände mig om och la mig på mage. Månen hade kommit fram och ljuset speglades i vattenytan. Reflektionen var så stilla att jag fick känslan av att jag hade kunnat skopa upp den från vattnet. Folkmassan på stranden började sjunga en lågmäld och suggestiv melodi och jag kände hur flotten försiktigt skjöts ut från stranden. Den gled fram lätt och tyst över vattenytan. Jag vilade huvudet mot flottens yta, fortfarande varm av eftermiddagssolen, och fick syn på en figur som stod ensam på stranden. Det var en ung man, med långt ljust hår. Han påminde om en gycklare och jonglerade med föremål jag inte fullt kunde uppfatta vad de var, men de tycktes så lätta att de nästan svävade mellan hans händer. Han mötte min blick och höll kvar den, försäkrade mig om att allt skulle bli bra.

När jag tittade ut över vattnet såg jag nya figurer uppenbara sig. De var skuggor, nästan genomskinliga i månljuset och rörde sig ljudlöst fram över vattnet. De kom emot mig men var inte skrämmande; jag visste varför de hade kommit. Det var lätt för dem att lyfta min kropp, eftersom den inte längre hade någon vikt. Jag låg kvar och såg skuggorna försvinna bort över vattnet, med min kropp mellan sig. Den suggestiva sången från stranden var knappt hörbar längre och mannen som för några ögonblick sedan sett mig i ögonen var borta. Min historia var skriven, och det fanns ingen ånger.