Mitt livs historia.

När jag låg där tryckt mot flotten började det skymma. Det var höst, men trots att jag var naken kände jag mig varm. Skogen som omgav den spegelblanka, mörka sjön var stilla och påtagligt tyst. En samling människor stod på stranden för att iaktta den högtidliga händelsen, men det var redan tillräckligt mörkt för att jag skulle ha svårt att urskilja deras ansikten. Det var bara mammas ansikte jag såg tydligt där hon stod framför flotten med vatten upp till knäna. Hon var ledsen, det visste jag, men tillfreds med vad som nu skulle hända. Trots att jag också visste att jag skulle dö kände jag hennes lugn och det var lätt att andas.

Varsamt tog hon fram kniven, tvekade inte utan böjde sig ner och började försiktigt skära av mig mina tår. De lossnade enkelt, en efter en. Det gjorde inte ont och det förvånade mig hur lite det blödde. När hon var färdig tog vi ett sista ordlöst farväl innan jag vände mig om och la mig på mage. Månen hade kommit fram och ljuset speglades i vattenytan. Reflektionen var så stilla att jag fick känslan av att jag hade kunnat skopa upp den från vattnet. Folkmassan på stranden började sjunga en lågmäld och suggestiv melodi och jag kände hur flotten försiktigt skjöts ut från stranden. Den gled fram lätt och tyst över vattenytan. Jag vilade huvudet mot flottens yta, fortfarande varm av eftermiddagssolen, och fick syn på en figur som stod ensam på stranden. Det var en ung man, med långt ljust hår. Han påminde om en gycklare och jonglerade med föremål jag inte fullt kunde uppfatta vad de var, men de tycktes så lätta att de nästan svävade mellan hans händer. Han mötte min blick och höll kvar den, försäkrade mig om att allt skulle bli bra.

När jag tittade ut över vattnet såg jag nya figurer uppenbara sig. De var skuggor, nästan genomskinliga i månljuset och rörde sig ljudlöst fram över vattnet. De kom emot mig men var inte skrämmande; jag visste varför de hade kommit. Det var lätt för dem att lyfta min kropp, eftersom den inte längre hade någon vikt. Jag låg kvar och såg skuggorna försvinna bort över vattnet, med min kropp mellan sig. Den suggestiva sången från stranden var knappt hörbar längre och mannen som för några ögonblick sedan sett mig i ögonen var borta. Min historia var skriven, och det fanns ingen ånger.