Förra veckan presenterade vi vårt arbete hittills. Nedan följer en mycket kortfattad och linjär sammanfattning:
Mitt arbete tog sin början i begreppet friktion. En konflikt mellan blyertsstift och stompf ledde till insikten om att det var rörelsen som var intressant.
Min separation och bearbetningen av denna mötte Deleuze och jag tog skissandet ett steg längre och började undersöka rhiomatiska strukturer.
Näten jag arbetat med i tidigare projekt blir relevanta - jag arbetar fortfarande med maktstrukturer och avstånd mellan människor, men genom A Thousand Plateaus förskjöts allt, vreds ur sin tidigare position. Jag kunde inte längre använda mig samma språk, eller samma lingvistiska regler. Det organiska möter det mekaniska.
Laser, ett artificiellt ljus på gränsen till tacky.
Jag försökte hitta sätt att lösa upp det mekaniska. Projekterade laserstrålarna genom glas och sögs tillbaka in i det organiska. Min plats blev till hav och sjögräs.
De tydliga strukturerade raderna löste upp sig och skapade nya former.
Jag började bygga med glas och limpistol. Glaset hade tidigare haft andra former, de var glas, flaskor och så vidare. Jag krossade det, eller deterritorialiserade det, och famlande började jag bygga en rhiomatisk struktur av skärvorna.
Mitt reterritorialiserande resulterade i en ny form, som fick något av en gaslik karaktär. Genom min metod lyckades jag på något sätt att bryta mot fysikens lagar och materialet var både i fast form och gasform simultant. Strukturen är fixerad och samtidigt i rörelse. Jag nådde bortom de tidigare strukturerna, och de gamla reglerna gällde inte längre. Vilken punkt som helst kopplades nu till vilken annan punkt som helst, bortom tidigare hierarkier och bortom en linjär orsak och verkan.
Men jag föll tillbaka och min struktur började flötsligt få en trädlik form! Jag fick vrida mig tillbaka, vända på min skulptur och fortsätta bygga från ett nytt håll.
Så fortsatte strukturen att växa. Nya punkter kopplas till nya punkter som kopplas till nya punkter och jag kände mig fram i dialog med Deleuze.
Parallellt med bygget testade jag åter att låta laser möta min struktur som omplacerar noderna och allt förlorar sin vanliga ordning.
Vart är jag nu? I skrivande stund har jag kommit längre och en tanke börjar formas om vart mitt projekt är på väg. Jag har läst mer de senaste dagarna och jag befinner mig i en aktiv dialog med min skulptur. Nya typer av glas har tillkommit (bland annat slog nån uttråkad tonåring sönder glaset i dörren till mitt lägenhetshus och bidrog med mer material) och jag har ett och annat skärsår på mina händer.
De konstnärliga referenser jag kan hitta är oändliga, Deleuze tankar undersöks hela tiden genom konstnärliga processer hela tiden. Glas används ofta lite mer föreställande även om det finns andra exempel också.
Marta Klonowska
Rhiomskulptur i det offentliga rummet i Canberra
