Reflektion v. 42

Vart jag än ska jobba i framtiden tänker jag jobba hårt för långfrukost på måndagsmornar. Som en kallare version av siestan. Vi såg på film till vår frukost, Ruben Östlunds De Ofrivilliga. Sverige, detta kalla låtsas-mysiga land. Detta teoretiska alla tar hand om alla där vissa inte räknas till alla och därför exkluderas. Du är en av alla om du bara inte kommer och provocerar med en annan tanke, hudfärg eller språk, eller med att hota illusionen om det som är en enhet. Filmen vände och vred på svenskheter tills de tippade omkull. Framförallt gruppen problematiserades; gruppen kan vara obehagligt stark och kan driva individer till var som helst. Skitbra film.

Tisdagen var ännu en dag av mönsterbrytande. Vi gjorde massor av fula, skeva teckningar skitfort. Och handen bryts bort från sina mönster. Vi... Jag har märkt att jag börjat säga ”vi” i de här inläggen. Måste fundera över var det betyder. Som avslut på veckan pratade vi lite om gruppen. Vi är tydligen en bra grupp, högt i tak och öppet. Vad menas med det? Är jag inkluderad i det? Antagligen inte. Men vad är då gruppen om jag som medlem bara kan inkluderas i vissa av gruppens egenskaper? Jag upplever att gruppen är en egen enhet, separerad och har ett eget liv. Det är obehagligt. Jag behöver undersöka det här, innan jag kan förhålla mig till vart jag har hamnat och framförallt innan jag kan förhålla mig till de grupper som jag ska handleda i framtiden. Jag ser det som min egen VFU-uppgift, att fundera över varför jag spontant alltid ställt mig vid sidan av och att studera och förstå gruppens mekanismer.



Min samling. Min Salming. Min smaling.
Slimming An.

De
kon
strukt
ion.

Kluster.

Kopp, propp, mopp, pop, avlopp, lopp, knopp, hopp, top.

Nio ord. Vad krävs för att de ska räknas till en grupp? En yttre definition?

Trots mitt grävande ser jag mycket ljus. Jag är inspirerad, tänker på änglar. Ritar mig längre och längre in i min skissbok.


Veckans låt: Shantel – Disko Boy