Veckan har gjort mig besviken. Post-praktikperiod och pre-essäskrivning hade jag behövt plats att skapa och reda ut, på något sätt samla ihop mina upplevelser. Istället blev det mer pedagogik och mer diskussioner och mitt huvud blev tungt och överfyllt. Jag har hamnat i pedagogisk förvirring. Efter att ha läst Kilskrift och lyssnat på diskussioner om pedagogik känner jag att jag tappar bort mitt syfte. Går bildämnet ut på, som Kilskrift uttrycker det, att ”stärka självförtroendet, samarbeta, lyssna”? De målen ska genomsyra hela skolan och behövs överallt, jag blir ledsen när inte bildspråket i sig har ett självändamål. Det sägs ofta att det är viktigt att kämpa för ämnet men ingen vill definiera vad bilden ska ha för funktion. Jag är också ledsen för att praktiken ska ta upp så mycket tid nästa termin, jag behöver föreläsningar och annat som kan hjälpa mig att hitta nya vägar och nivåer, jag kommer att komma tillbaka till min praktikplats utan särskilt många nya vinklar. Antar att jag bara måste hitta min egen tolkningsmodell.
(Tiden rör sig allt fortare, trots att jag upplever att jag själv står still. Invävt i det lugn jag söker finns mitt kaos. Är det möjligt att stanna upp vila utan att stagnera och
falla sönder?)
Jag har tänkt sedan det personliga samtalet förra veckan då jag förvånade mig själv med att vara så odelat positiv och ljus. Har jag varit så okritisk? Nej, så här i efterhand ser jag ett porträtt taget från ena hållet.
Men jag har varit osedvanligt inspirerad och jag har varit på platser där processer kan starta. Jag blev uppmanad att jobba mer med färg, min skissbok har förvandlats och fått nya dimensioner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar