Jag har efter ett antal år av bojkott kastat mig in i julen, misstänker att jag letar efter någon form av avlägsen barndomsvärme. Tog mig till och med till ett av kommersialismens tempel och inhandlade julsaker: ljusslingor, glitter, silverkulor... för nästan 300 kr. Jag lider ännu inte av någon ånger, antagligen överskuggas den av min enorma entusiasm för min nyfunna verklighetsflykt. Vill helst bara sitta hemma och lyssna på skrapiga julsånger från 50-talet (se veckans låt) och äta knäck. Det är intressant med traditioner. De får människan att känna samhörighet, delar man erfarenheter i en tradition hör man ihop. Vi. Lite som fotboll. I de tidiga åldrarna i skolan pysslar man ofta tillsammans, gör tomtar av flörtkulor och repar julsånger. Kulturell fostran. Skulle man undersöka människors verkliga upplevelser av julen skulle de kanske inte bli så homogena; vissa har negativa minnen kopplade till det vi kallar julstämning, många firar inte jul alls och upplever istället det enande i traditionen som exkluderande. Jag tror det finns många öppningar till diskussion med gymnasieelever här. En mer undersökande ingång till ett skapande julprojekt skulle vara väldigt spännande!
Veckans låt: Eartha Kitt - Santa Baby
Hmm... funderar på dina tankar om julen och inser att jag har någonslags schizofren upplevelse. Jul=mys. Jul=ångest. Det kanske är som med förlossningar, man måste liksom igenom för att komma ut på andra sidan. På gott och ont.
SvaraRadera(Herregud, jag låter berusad. Det är jag inte :-)