Reflektion v. 39

Mikael Azar är något av en husgud för mig så det kändes väldigt roligt att få chansen att höra honom. För att inte tala om Liedman! Eftersom jag har bott i en annan del av världen under stora delar av min uppväxt har det varit naturligt för mig att fundera över kultur på olika sätt och jag har under den senaste tiden läst mycket om postkolonial teori. Att få vara med på konferensen var grymt och det var intressant att få frågorna kopplade till utbildning. Jag fick nytt hopp om vårt rasistiska lilla land. Den främsta insikten jag fick under dagen var att jag inte har något val: när jag kommer ut i skolvärlden måste jag bråka. Under praktik jag haft under tidigare terminer har jag hört mycket prat i lärarrummet som visat på lärares inkompetens och ignorans i såna här frågor. Även om jag för mig själv tyst förbannat eurocentriska idéer har jag inte vågat säga emot. När jag plötsligt kommer vara en del av lärarväsendet blir det inte bara min sak, utan min plikt att motarbeta rasismen i skolan.

Det var intressant att vara med på Fredric Gunves föreläsning på fredagen. Som lärare utövar vi makt, och det är ett ansvar som är otroligt komplext. Vår egen världsbild, som är format av den tid och plats vi lever i, reflekteras i allt vi förmedlar. Inte bara det vi säger utan även det vi inte säger blir viktigt och förs över till de människor vi ska undervisa. Ett tydligt exempel på ett omedvetet förmedlande av världsbild mötte jag i en föreläsning av Pirjo Lahdenperä på världskulturmuseét på torsdagen. Hon pratade i Saids anda om hur vi konstruerar den andra för att upprätthålla ett vi. Under föreläsningen nämnde hon dock, utan att definiera dem, att de har ett förhållningssätt till familjen som skiljer sig från vårt. Hennes idéer var genomtänkta i teorin, men hon lyckades inte föra fram dem då de inte nått in i henne själv. I Sverige finns det en stark föreställning om en homogenitet. Vi gillar Bamse, är snälla mot barn och är bäst i världen på jämställdhet. Den upplevda homogeniteten gör att man sällan ifrågasätter de värderingar som finns i samhället. Det finns väldigt många risker med det. Jag tror att det enda sättet att kämpa emot den här typen av problem är att verkligen försöka identifiera de föreställningar vi bär på och försöka vara medvetna om vad och hur vi uttrycker oss.


Frågan jag måste ställa mig nu är om jag har tillräckligt stort självförtroende för att bråka. Jag är en kameleont, skapad ur ett ständigt resande, ständigt byte av miljöer. Jag anpassar mig och byter färg efter min omgivning; dels för att lära mig om den och dels för att bli accepterad. Min kritik är skarp men väldigt sällan uttalad. Kommer jag våga visa mina obekväma färger? Kan jag tillräckligt mycket och kommer jag kunna uttrycka mig tillräckligt bra? Att mina idéer och värderingar kommer bli tydliga i min undervisning är självklart, men hur blir det egentligen i lärarrummet och lärarlaget? En process har startat. Det är najs.

Jag skrev en låt på veckans tema. Den heter the Safe Side och finns på myspace.

Veckans låt: Chameleone - Shida za Dunia

reflektion v. 38 - identitet

Att gräva i mig själv, vända, vrida och måla upp, är något jag gjort och konstant gör. Jag har plockat mig i bitar och pusslat ihop så många gånger att jag ibland har svårt att hitta mina spillror, jag förlägger dem. Att rent konkret bygga ihop mig själv av skräp och skärvor var ändå på något sätt terapeutiskt. Under torsdagen kände jag mig temporärt hel i den softa arbetmiljön. Jag byggde in små rum i min byst: blommor, skärvor, resterna av en styckad ödla, som inte syns vid första anblicken. Jag kände mig som Pink i The Wall när han pysslar ihop sitt sönderslagna hotellrum och försöker få sina egna delar ur kaos in i ordning och lugn. Jag tror att det är viktigt att arbeta med identitetsfrågor i skolan och att träna ungdomar i självreflektion av olika slag. Men jag tror också att man som lärare måste vara försiktig i hur man arbetar.

Jag är inte helt säker på hur jag ska ställa mig till de lekar där vi kopplade ihop våra porträtt till varandras. Jag är den som ställer mig utanför, iakttagaren, och har ofta svårt att känna mig som en del av gruppen. Att lyckas skapa en kultur där alla känner sig inkluderade och alla känner sig som en del av en helhet tror jag är omöjligt. Det handlar om individer, och även om det säkert går att manipulera fram en känsla av homogenitet, tror jag att det kan vara farligt. Framför allt när det gäller identitetssökande unga människor. Jag tror att det ofta är det man försöker uppnå med gruppövningar av det här slaget och min tidigare erfarenhet av lärarprogrammet är att det finns ett genomgripande mål att socialisera in blivande lärare i just en homogenitet. Samtidigt kände efter mitt arbete på torsdagen att det här var annorlunda. Jag fick ha min ruta, rent fysiskt, på en plats jag valt, i den storleken jag valt. Kanske har man här hittat ett sätt att förvandla badvattnet till vin. Eller är riskerna bara svårare att identifiera?

Syftet med att skapa en grupp där individerna känner sig trygga med varandra är naturligtvis att gruppmedlemmarna ska vara snälla mot varandra och att varje person ska kunna få ta plats. Men finns det en risk med att skapa en öppenhet? Finns det negativa delar med att barn och ungdomar öppnar sin själ för människor som de inte själva har valt? På fredagen fick vi sätta ord eller titlar till varandras verk och därefter förklara och utveckla vad vi själva hade skapat. Jag tror att situationen skulle kunna upplevas som utelämnande då det inte görs på elevens egna villkor. Många av de elever vi kommer att möta kommer från verkligheter som kan vara svåra att prata om. Kanske bör skolan vara en plats för dem att inte behöva berätta om sina inre svårigheter, en frizon där andra saker är i fokus än det privata livet. Kanske bör man visa på att den personliga integriteten är lika viktigt som öppenhet. Jag tror att de här frågeställningarna är viktiga och att de lätt glöms bort när man vill skapa en mysig atmosfär.

Fredagens arbete var intressant; vi lämnade oss själva och skapade tonåringar ur stenar. Vi fick sätta oss in i tonåringens idé och relationsvärld. Rolig och nyttig övning.


Veckans låt: Devendra Banhart - Long haired child

Reflektion v. 37 - Är du en av dem som passar in i stadsbilden?

Ilskan över att företag får köpa gigantiska platser och pryda dem med bilder skapade för att uppvigla till konsumtion, har länge brunnit i mig. Med adbusters budskap i bakhuvudet sökte jag idéer för att inspirera till alternativa sätt att tänka. Men efter en uppmaning att utmana oss själva kände jag att jag ville hitta något nytt att arbeta med.

Tillhör det offentliga rummet alla? Vilka är det som får plats? Google gav mig svaret. Otaliga googlesökbara texter har publicerats om hur vissa saker inte är godtagbara i det offentliga rummet, att vissa människor inte är godtagbara i det offentliga rummet; att de stör stadsbilden. Vissa texter handlade om stökiga ungdomar och människor som har färger eller språk som anses osvenska. De flesta handlade om "stökiga fyllerister" och "otäcka alkisar".

Jag bestämde mig för att göra en installation knuten till parkbänkar. Jag skapade en plats som liknar ett vardagsrum. Parkbänken förvandlades till soffa med filt och kuddar. En pall, några böcker och en orkidé gav en varm känsla åt en annars kall plats. Runt min installation satte jag upp frågor med intentionen att skapa nya tankar hos de förbipasserande som inte tidigare har funderat över ämnet.

I aug/sep numret av Faktum finns en jättebra artikel om det offentliga rummet: ”Vem äger gatorna?” Köp den och läs den!

Jag känner att jag inte är klar med uppgiften. Det finns fler frågor om det offentliga rummet som jag vill utforska. Jag måste helt enkelt fortsätta, på egen hand.