Att gräva i mig själv, vända, vrida och måla upp, är något jag gjort och konstant gör. Jag har plockat mig i bitar och pusslat ihop så många gånger att jag ibland har svårt att hitta mina spillror, jag förlägger dem. Att rent konkret bygga ihop mig själv av skräp och skärvor var ändå på något sätt terapeutiskt. Under torsdagen kände jag mig temporärt hel i den softa arbetmiljön. Jag byggde in små rum i min byst: blommor, skärvor, resterna av en styckad ödla, som inte syns vid första anblicken. Jag kände mig som Pink i The Wall när han pysslar ihop sitt sönderslagna hotellrum och försöker få sina egna delar ur kaos in i ordning och lugn. Jag tror att det är viktigt att arbeta med identitetsfrågor i skolan och att träna ungdomar i självreflektion av olika slag. Men jag tror också att man som lärare måste vara försiktig i hur man arbetar.
Jag är inte helt säker på hur jag ska ställa mig till de lekar där vi kopplade ihop våra porträtt till varandras. Jag är den som ställer mig utanför, iakttagaren, och har ofta svårt att känna mig som en del av gruppen. Att lyckas skapa en kultur där alla känner sig inkluderade och alla känner sig som en del av en helhet tror jag är omöjligt. Det handlar om individer, och även om det säkert går att manipulera fram en känsla av homogenitet, tror jag att det kan vara farligt. Framför allt när det gäller identitetssökande unga människor. Jag tror att det ofta är det man försöker uppnå med gruppövningar av det här slaget och min tidigare erfarenhet av lärarprogrammet är att det finns ett genomgripande mål att socialisera in blivande lärare i just en homogenitet. Samtidigt kände efter mitt arbete på torsdagen att det här var annorlunda. Jag fick ha min ruta, rent fysiskt, på en plats jag valt, i den storleken jag valt. Kanske har man här hittat ett sätt att förvandla badvattnet till vin. Eller är riskerna bara svårare att identifiera?
Syftet med att skapa en grupp där individerna känner sig trygga med varandra är naturligtvis att gruppmedlemmarna ska vara snälla mot varandra och att varje person ska kunna få ta plats. Men finns det en risk med att skapa en öppenhet? Finns det negativa delar med att barn och ungdomar öppnar sin själ för människor som de inte själva har valt? På fredagen fick vi sätta ord eller titlar till varandras verk och därefter förklara och utveckla vad vi själva hade skapat. Jag tror att situationen skulle kunna upplevas som utelämnande då det inte görs på elevens egna villkor. Många av de elever vi kommer att möta kommer från verkligheter som kan vara svåra att prata om. Kanske bör skolan vara en plats för dem att inte behöva berätta om sina inre svårigheter, en frizon där andra saker är i fokus än det privata livet. Kanske bör man visa på att den personliga integriteten är lika viktigt som öppenhet. Jag tror att de här frågeställningarna är viktiga och att de lätt glöms bort när man vill skapa en mysig atmosfär.
Fredagens arbete var intressant; vi lämnade oss själva och skapade tonåringar ur stenar. Vi fick sätta oss in i tonåringens idé och relationsvärld. Rolig och nyttig övning.
Veckans låt: Devendra Banhart - Long haired child
Jag läste din reflektion igår och har funderat på det här med om det finns negativa aspekter med för mycket öppenhet i en klass. Jag kan känna att jag ibland tenderar att fläka ut mig och efteråt ångra mig lite. Samtidigt så är det ju ett val - hur mycket man vill öppna sig för andra i gruppen. Jag tänker mig att det är det som är viktigt är att lära ungdomarna att det är ett val och att man kan passa när det känns för utlämnande och att det ska kännas helt okej i gruppen att man gör det.
SvaraRaderaJätteintressant reflektion! :)