Reflektion v. 39

Mikael Azar är något av en husgud för mig så det kändes väldigt roligt att få chansen att höra honom. För att inte tala om Liedman! Eftersom jag har bott i en annan del av världen under stora delar av min uppväxt har det varit naturligt för mig att fundera över kultur på olika sätt och jag har under den senaste tiden läst mycket om postkolonial teori. Att få vara med på konferensen var grymt och det var intressant att få frågorna kopplade till utbildning. Jag fick nytt hopp om vårt rasistiska lilla land. Den främsta insikten jag fick under dagen var att jag inte har något val: när jag kommer ut i skolvärlden måste jag bråka. Under praktik jag haft under tidigare terminer har jag hört mycket prat i lärarrummet som visat på lärares inkompetens och ignorans i såna här frågor. Även om jag för mig själv tyst förbannat eurocentriska idéer har jag inte vågat säga emot. När jag plötsligt kommer vara en del av lärarväsendet blir det inte bara min sak, utan min plikt att motarbeta rasismen i skolan.

Det var intressant att vara med på Fredric Gunves föreläsning på fredagen. Som lärare utövar vi makt, och det är ett ansvar som är otroligt komplext. Vår egen världsbild, som är format av den tid och plats vi lever i, reflekteras i allt vi förmedlar. Inte bara det vi säger utan även det vi inte säger blir viktigt och förs över till de människor vi ska undervisa. Ett tydligt exempel på ett omedvetet förmedlande av världsbild mötte jag i en föreläsning av Pirjo Lahdenperä på världskulturmuseét på torsdagen. Hon pratade i Saids anda om hur vi konstruerar den andra för att upprätthålla ett vi. Under föreläsningen nämnde hon dock, utan att definiera dem, att de har ett förhållningssätt till familjen som skiljer sig från vårt. Hennes idéer var genomtänkta i teorin, men hon lyckades inte föra fram dem då de inte nått in i henne själv. I Sverige finns det en stark föreställning om en homogenitet. Vi gillar Bamse, är snälla mot barn och är bäst i världen på jämställdhet. Den upplevda homogeniteten gör att man sällan ifrågasätter de värderingar som finns i samhället. Det finns väldigt många risker med det. Jag tror att det enda sättet att kämpa emot den här typen av problem är att verkligen försöka identifiera de föreställningar vi bär på och försöka vara medvetna om vad och hur vi uttrycker oss.


Frågan jag måste ställa mig nu är om jag har tillräckligt stort självförtroende för att bråka. Jag är en kameleont, skapad ur ett ständigt resande, ständigt byte av miljöer. Jag anpassar mig och byter färg efter min omgivning; dels för att lära mig om den och dels för att bli accepterad. Min kritik är skarp men väldigt sällan uttalad. Kommer jag våga visa mina obekväma färger? Kan jag tillräckligt mycket och kommer jag kunna uttrycka mig tillräckligt bra? Att mina idéer och värderingar kommer bli tydliga i min undervisning är självklart, men hur blir det egentligen i lärarrummet och lärarlaget? En process har startat. Det är najs.

Jag skrev en låt på veckans tema. Den heter the Safe Side och finns på myspace.

Veckans låt: Chameleone - Shida za Dunia