tisdag 30 november 2010

Autopsy Art



Gunther von Hagens utforskar också obduktion genom konsten (eller kanske snarare konsten genom obduktion). Han koncentrerar sig dock på den mänskliga kroppen och har upptäckt ett sätt att återskapa kroppar genom att använda verkliga lik. Kolla hans grejer här!

Operationssalen



Jag har skapat ett nytt rum där en performance ska äga rum. Det är en operationssal där jag är kirurgen och obducenten. Jag har täckt väggarna med mitt myggnät för att skapa en sanitär känsla och jag har hittat ett munskydd för att jag inte ska komma alltför nära mitt objekt (jag vet fortfarande inte allt om objektet och bör därför vara försiktig). Det är dags att börja dissekera skelettet.



Skelettet



Pianot visade sig vara en kombination av de djur som har skelettet utanpå (typ skalbaggar) och de som har det inuti (typ människor). När jag knäckt och eldat upp det yttre skelettet och lekt med och bemästrat organen kom jag in till det innersta. Det verkar som att pianot har styrts från denna ryggradslika struktur och jag behöver ta reda på vad den består av och hur den fungerar för att ta full kontroll över det. Jag kommer att behöva en operationssal.





Pianot

Jag går vidare i mitt rollspel och jag har hittat mitt objekt. Mitt gamla piano har fallit offer för min tyranni och plockas isär, beskärs på sin funktion och byter karaktär. Jag har total kontroll över min dissektion. Jag tar reda på hur det ser ut inuti, hur det fungerar och stympar det på de delar jag tycker inte ska vara där.











Legolek







Karin och jag har korsat våra vägar och hon tog med sitt lego! Den gemensamma nämnare vi hittade i våra projekt var att hon arbetar för en kollektiv positiv rörelse, och jag arbetar med en förfluten destruktiv, kollektiv diskurs. Så vi bestämde oss för att bygga ett eget system tillsammans, en maskin i någon slags mänsklig form. I filmen vi gjorde lämnar en del av maskinen sig själv för att värva en ny vilsen del att vara med i den fina helheten.



Efter att ha byggt en mur och en bro började vi med en eld. Det blev en skärseld. Karin har bättre bilder som kan dyka upp på hennes blogg.





Det var roligt att bygga och nyttigt för mig som alltid arbetar ensam.

torsdag 25 november 2010

The Cremaster Cycle



Jag har precis sett Mathew Barneys Cremaster 1. Ett otroligt verk där en symbolik långsamt växer fram. Saker är i ständig förändring och ändå känns det som att allt står oändligt stilla. Jag får starka associationer till den dissektion som jag förbereder mig inför. Precis som Barney har lyckats med i filmen vill jag tränga djupare och djupare in i det jag undersöker, på olika nivåer och i olika skikt. Filmen undersöker makt och kontroll, och drar min gestaltning ännu starkare mot det temat. Jag tror verkligen att det här kan ta mig framåt.

Dissektion

"Maybe I'll even confess the truth, that I rode in with the horsemen and beheld the apocalypse, but still I'll insist I was only a captive witness. What is the conqueror's wife if not a conquest herself?" Barbara Kingsolver

Under handledningen kastades nytt ljus över min process och jag omtolkade avstånds-ljusbordet. Jag insåg att jag rollspelar med makten. Jag är kolonisatör som som lägger det för mig okända under luppen. Jag iakttar objektet under glasskivan [ugglan] och förstår den i enlighet med min västerländska världsuppfattning.

Nästa steg i detta undersökande känns naturligt: jag måste skaffa en fågel och dissekera den. Jag funderar nu på olika sätt att göra det här rent praktiskt. Det verkar svårt att gräva fram ugglor i Vänersborg, så imorgon ska jag till saluhallen och kolla. Något uppstoppat skulle kunna vara ett alternativ, hittade en väldigt fin uggla på Tradera, men den är alldeles för dyr.

Inträngandet i ett mörkt Afrika har varit en stark metafor för den koloniala verksamheten och jag är övertygad om att den fortfarande är en del av vår föreställningsvärld. Överhuvud taget metaforer kring ljus och mörker och spridandet av ljus är vanligt förekommande och blir begripliga utifrån den moderna kontexten. Kanske ska jag också utforska den symboliken.



I kontexten makt har jag också börjat fundera över de paralleller som dragits mellan Afrika och kvinnan. Elaine Showalter beskriver i Sexual Anarchy likheter mellan beskrivningar av kolonisatörers inträngande i Afrika och manliga läkares inträngande i kvinnokroppen. De sågs båda som expeditioner in i en mörk kontinent. Det var Freud som först kallade kvinnan den mörka kontinenten, efter Afrika. Jag tänker också på Heart of Darkness där Kurtz moral hotas, eller Europeisk moral hotas, av Afrikas mörker, på samma sätt som kvinnan som fresterska enligt tradition hotar mannens moral.

Nu är jag mannen, läkaren, kolonisatören och gestaltar inträngandet och dissektionen, övertagandet av ordningen.

måndag 22 november 2010

Perspektivbyte



Jag spenderade lördagen på Ljungskile folkhögskola - de hade konferens med tema Afrika. Ganska bra föreläsningar, och jag funderade mycket över den goda vilja som finns att förändra världen till det bättre. Det är svårt när alla andra krafter och själva grundstrukturen i vårt samhällssystem motarbetar en förändring av den orättvisa ordning som råder, men det känns ändå positivt att det finns en vilja. Jag vill inte vara cynisk, jag vill tro att det går att förändra världen. Ett problem är att även där den goda viljan finns blir det ofta fel.

De visade en fantastisk film: forgiveness, en Sydafrikansk film från 2004 som behandlar skulden. Den förde mig ett steg framåt i min process.

Avstånd



Jag har byggt ett temporärt ljusbord med avstånds-funktion. Jag försöker lägga nya egenskaper på min uggla på olika sätt, från olika vinklar. Det är inte riktigt lika intressant för kameralinsen som för ögat, men jag har försökt spegla mina experiment så gott det går. Ugglan börjar förlora sin symboliska kraft, men myggnätet och perspektiven är intressanta.





Perspektiv

Nätet förändrar bilden. Avstånd, skärpa, linjer och ljus ändrar motivet på andra sidan. Mitt myggnät skapar avstånd mellan mig och bilden.





Ugglan



Jag träffade en gång en vit man på ett café i centrala Harare. Han berättade för mig att han drömt en dröm.

Han gick genom ett Afrikanskt landskap. Han såg ut över gröna kullar och dalar, några antiloper drack ur en flod och exotiska fåglar han aldrig tidigare sett flög över vattnet. Då såg han en uggla. Den tycktes ta upp hela scenen och förändrade drömmen. Plötsligt sprang antiloperna iväg, natten tog över dagen och ljudbilden förändrades. Hyenor skrek och de fåglar han tidigare beundrat blev obehagliga. Han började springa, jagad av något i mörkret...

Han förstod inte, sa mannen till mig. "Ugglan har en så viktig roll i min dröm, men ugglan står ju för vishet och sanning." "Inte här," berättade jag för honom, "här är ugglan ett dåligt omen, ugglan kommer med olycka och död."

onsdag 17 november 2010

Skulden

"That is what we yell back at history, always, always. It wasn't just me /.../ I walked across Africa with my wrists unshackled, and now I am one more soul walking free in a white skin, wearing some of the stolen goods: cotton or diamonds, freedom at the very least, prosperity. Some of us know how we came by our fortune, and some of us don't, but we wear it all the same. There's only one question worth asking now: How do we aim to live with it?"

Barbara Kingsolver
Hittade Shi Jinsong, som också har gjort en vagga, men i rostfritt stål.



En beskrivning jag hittade av verket ger en intressant vinkel till mitt bygge: "Armored baby carriage and cradle art sculptures provide the ultimate safety for your child - and devastation for those that get in their way."

Kontrast



Jag har byggt en vagga. Ibland tycker jag att det är en kokong. Jag har kikat in i den, ut ur den, känt på det mjuka vita. Vill vara inlindad och på ett betryggande avstånd från världen runtomkring.

Mina vänner hade inte myggnät. De sov flera syskon på en trasig madrass på golvet. De lagade mat på öppen eld utanför sitt hus medan vi hade husa.

Det jag tittar ut på har ett vitaktigt skimmer. Ingenting kan vara farligt här innanför. Allt jag behöver kommer jag att få. När jag bultar kommer dörrar att öppnas.

Orättvisan, de som tiggde på gatan, hanterades med att inte ge: de måste lära sig att hjälpa sig själva. Alla skulle tigga om vi gav pengar. De skulle ljuga och säga att de behöver mer än de redan har. (-Men hur kan man hjälpa sig själv när det inte finns något skyddsnät, när man inte har armar och ben men spädbarn som behöver äta, som ligger under ett skynke på gatan? Barnen kanske inte överlever kvällen medan vi går på restaurang för hundratals måltider med ugali.)

Min kokong. Min skyddslapp.



Myggnätet byter skepnad - från skydd till avstånd. Det skärmar av och lägger en hinna mellan mig och mina vänner. Mellan oss och dem. Är det möjligt att identifiera sig, för dem att identifiera sig med mig som har allt?

Funktion



Myggnätets främsta funktion är att hålla ute myggorna genom att stänga in kroppen. Men det har också andra egenskaper: det ger rummet andra nyanser - ljusare, och saker ser lite lite annorlunda ut genom att de små små hålen rutar in världen. Nätet gör också att det blir svårare att bara lämna sängen, man måste dra upp nätet som är instoppat under madrassen först, det hindrar alltså rörelsefriheten. Nätet är viktigt, men det är bara viktigt om man håller sig i mitten av sängen; ligger man med en kroppsdel mot nätet kommer myggorna åt lika lätt som utanför.

tisdag 16 november 2010

Mellantankar

Ett försvarstal inför min känsla av att inte ha rätt att använda min personliga historia och dela den med andra:

Varför skulle inte min historia, som speglar den kosmologi som jag levt och lever i, kunna bidra till förståelsen av generella strukturer? Varför kan inte jag vara en fallstudie, som har fått se två världar och som en välsignelse eller förbannelse börjat se mina erfarenheter utifrån och kritisera min egen världsbild? För att förstå mänskliga strukturer måste man studera människan. I mitt undersökande gräver jag fram information ur det objekt jag studerar (jag) trots att det gör ont, för att jag tror att det går att hitta något av värde där. Genom att förstå avstånden i mig kan jag förstå de mekanismer som skapat dem. Sela.

måndag 15 november 2010

Myggnätet

Under några dagar har jag grävt i min erfarenhet som missionärsbarn, antecknat och kartlagt mina första minnen och sökt efter direkta associationer som lukter, bilder och ljud. Jag har letat fram psalmboken på swahili och suttit och sjungit Roho Yangu (O Store Gud) för full hals och letat mig tillbaka till en proppfull, svettig kyrka i mitten av Tanzania med smala bänkar och öronbedövande sång. Jag har tagit fram min burk med sand som jag sparat från någon av mina perioder och känt den mellan mina fingrar, känt de lukter jag kände där.



Under mitt sökande har jag hittat mitt första material. Under nästan tio år av mitt liv har jag sovit under impregnerade myggnät, och i många mina tidiga minnen är myggnätet närvarande. Det finns så mycket associationer; ljudet av myggor som försöker leta sig in genom nätet, ljudet av natten - syrsor, hundar som skäller, musik från kyrkan sent på kvällen. Och abslolut mörker - det spelar ingen roll om mina ögon är öppna eller stängda - det är absolut mörkt.



Vi sover hela familjen i ett rum, mamma och pappa under det ena dubbelmyggnätet och jag och min bror under det andra. Myggnäten, tätt instoppade under våra madrasser skyddar oss från malaria, och från mörkret där utanför. Från det andra. Från det främmande. Världen ser annorlunda ut inifrån nätet. Ljusare. Tryggare.



Vad kan jag hitta i skyddsnätet om min relation till Afrika och min relation till den Andra?

torsdag 11 november 2010

Mwanzo

Jag har under det senaste projektet vandrat runt i mitt inre och sökt mig fram genom mina dunkla labyrinter. Djupt där inne kände jag lukten av sand innan regn, jag hörde syrsor spela i mörkret och jag kände en brännande hetta under mina bara fotsulor.


Jag känner behovet av att göra en post-kolonial läsning av min personliga historia. Jag är en disapora, en förskingrad, tagen från min kulturella kontext och satt i en annan. Som missionärsbarn har jag inte valt min plats, men jag har samtidigt varit i en maktposition som genomsyrat min barndom i Tanzania och Zimbabwe.

Jag tror att jag måste använda mig av min labyrint för att starta det här projektet. Jag måste börja i mig själv och i mina personliga erfarenheter för att sedan kunna söka mig utåt. Jag spelar antropolog med mig själv som studieobjekt. Det emiska perspektivet blir mitt eget perspektiv. Därför börjar jag i min tidiga barndom, här ska jag hitta mina material. Tabora : 1985-1988.

onsdag 3 november 2010

Det offentliga rummet som klassrum

Det har gått några dagar och jag börjar få distans till min gestaltning. Jag har under hela projektet upplevt att jag varit på hal is och jag trodde faktiskt inte att jag skulle lyckas knyta ihop det. Men det gick, och jag är nöjd.

Jag känner, när jag ser till både mitt förra gestaltningsprojekt och detta, att jag börjat hitta min metod. Jag varvar att leta referenser på olika nivåer med att undersöka praktiskt genom att bygga, testa och leka med material. Det gör att mitt undersökande styrs av de referenser jag använder samtidigt som sökandet av källor styrs av vad jag upplever i leken. De för varandra framåt. Jag vill fortsätta utveckla metoden, bredda den mer och pressa mig hårdare.

I början kände jag mig omotiverad och jobbade inte så hårt som jag brukar. Kanske var jag kvar i Beas tunga och underbara värld där vi blev översköljda av konstvetenskap. Det tog också för lång tid att komma igång med det praktiska arbetet. Jag skissade mycket, och det var konstruktivt, men jag hamnade mycket i teoretiska spekulationer. Kanske hade jag kommit längre om jag hade gjort modeller tidigare, testat andra material osv.

De referenser jag har använt fungerade bra; jag har blandat religiösa symboler, film, psykoanalytisk teori och litteratur. Det känns också bra med det praktiska, både modellbyggandet och filmen.

Jag har varit osäker under projektet och vågade inte riktigt lita på att jag kunde gå den vägen jag valde. Första gången portalen dök upp tog jag den inte ens på allvar. Jag var rädd för att släppa det konkreta och bara följa med de impulser jag fick. Det sinkade mig och gjorde också att jag föll ner i en svacka under några dagar. Men jag klarade den och gav inte upp och det känns bra. Jag drog undan mattan under mina fötter istället och svävade runt lite innan jag kunde konkretisera mina idéer. En del av osäkerheten berodde på att mitt projekt har varit inåtblickande och abstrakt, jag har sökt i mina egna symboler. Det har gjort att jag hela tiden har känt att projektet saknar relevans för andra människor än mig själv. Det har varit den största utmaningen - att sträva efter det något mer generellt. Jag tror att jag lyckades med det till slut, dels genom att utforska idéer om det kollektivt undermedvetna, och dels genom att i mitt slutresultat använda en någorlunda öppen symbolik och låta betraktaren lägga till sina egna associationer till filmen.

Tidigare har jag bara arbetat med stop motion och stillastående kamera. Att filma har känts för svårt, jag är rädd för att det ska bli fult. Men i det här fallet blev det perfekt! När jag fick bygga upp världen som jag skulle filma kunde jag bestämma. Jag skulle fortfarande tveka inför att filma människor eller filma i dagsljus som jag inte har kontroll över, men jag vill definitivt arbeta mer med film. Kanske just för att det känns svårt.

Genom projektet har jag öppnat nya dörrar. Jag hade en dröm en natt där jag berättade för en klasskompis om vad detta har fått mig att vilja arbeta med i nästa gestaltning. Jag beskrev hur jag blivit fascinerad av min egen individualism. Jag ville utforska relationen mellan det individuella och det kollektiva. Jag skulle fortsätta min dialog med Carl Gustav Jung och kanske läsa om anarkistiska rörelser. Jag har inte bestämt mig för om jag håller med eller inte än.