Det offentliga rummet som klassrum

Det har gått några dagar och jag börjar få distans till min gestaltning. Jag har under hela projektet upplevt att jag varit på hal is och jag trodde faktiskt inte att jag skulle lyckas knyta ihop det. Men det gick, och jag är nöjd.

Jag känner, när jag ser till både mitt förra gestaltningsprojekt och detta, att jag börjat hitta min metod. Jag varvar att leta referenser på olika nivåer med att undersöka praktiskt genom att bygga, testa och leka med material. Det gör att mitt undersökande styrs av de referenser jag använder samtidigt som sökandet av källor styrs av vad jag upplever i leken. De för varandra framåt. Jag vill fortsätta utveckla metoden, bredda den mer och pressa mig hårdare.

I början kände jag mig omotiverad och jobbade inte så hårt som jag brukar. Kanske var jag kvar i Beas tunga och underbara värld där vi blev översköljda av konstvetenskap. Det tog också för lång tid att komma igång med det praktiska arbetet. Jag skissade mycket, och det var konstruktivt, men jag hamnade mycket i teoretiska spekulationer. Kanske hade jag kommit längre om jag hade gjort modeller tidigare, testat andra material osv.

De referenser jag har använt fungerade bra; jag har blandat religiösa symboler, film, psykoanalytisk teori och litteratur. Det känns också bra med det praktiska, både modellbyggandet och filmen.

Jag har varit osäker under projektet och vågade inte riktigt lita på att jag kunde gå den vägen jag valde. Första gången portalen dök upp tog jag den inte ens på allvar. Jag var rädd för att släppa det konkreta och bara följa med de impulser jag fick. Det sinkade mig och gjorde också att jag föll ner i en svacka under några dagar. Men jag klarade den och gav inte upp och det känns bra. Jag drog undan mattan under mina fötter istället och svävade runt lite innan jag kunde konkretisera mina idéer. En del av osäkerheten berodde på att mitt projekt har varit inåtblickande och abstrakt, jag har sökt i mina egna symboler. Det har gjort att jag hela tiden har känt att projektet saknar relevans för andra människor än mig själv. Det har varit den största utmaningen - att sträva efter det något mer generellt. Jag tror att jag lyckades med det till slut, dels genom att utforska idéer om det kollektivt undermedvetna, och dels genom att i mitt slutresultat använda en någorlunda öppen symbolik och låta betraktaren lägga till sina egna associationer till filmen.

Tidigare har jag bara arbetat med stop motion och stillastående kamera. Att filma har känts för svårt, jag är rädd för att det ska bli fult. Men i det här fallet blev det perfekt! När jag fick bygga upp världen som jag skulle filma kunde jag bestämma. Jag skulle fortfarande tveka inför att filma människor eller filma i dagsljus som jag inte har kontroll över, men jag vill definitivt arbeta mer med film. Kanske just för att det känns svårt.

Genom projektet har jag öppnat nya dörrar. Jag hade en dröm en natt där jag berättade för en klasskompis om vad detta har fått mig att vilja arbeta med i nästa gestaltning. Jag beskrev hur jag blivit fascinerad av min egen individualism. Jag ville utforska relationen mellan det individuella och det kollektiva. Jag skulle fortsätta min dialog med Carl Gustav Jung och kanske läsa om anarkistiska rörelser. Jag har inte bestämt mig för om jag håller med eller inte än.