Lapp-Lisa

Helgen har spenderats i min lilla studio. Jag har vänt och vridit på ljud bundna till de olika platserna jag varit i under gestaltningen. Jag har lekt med speldosor, tungotal, hjärtslag, predikningar... och försökt bygga ett kollage för att gestalta hur jag sugs fram och tillbaka mellan platser laddade med olika typer av känslor. Resultatet börjar växa fram och jag tror jag hittar rätt. Jag känner att ljudet blir ett viktigt komplement till bilden jag ska bygga, för så mycket av mina erfarenheter är bundna till ljud på olika sätt och till musik.



Jag inser att jag är i slutstadiet. Det är bara en vecka kvar och det jag kan göra är att gestalta vart jag har hamnat. Jag har testat lite olika varianter med mina luftbubblor, och jag har en bild av hur jag vill att det ska se ut, men jag vet inte hur jag ska få upp grejerna. Jag är ovan att tänka praktiskt.

Luftbubblor

Efter att ha hamnat i Nietzsches grottor, infann sig panik. Jag hade ingen aning om vart jag var på väg. Men jag sansade mig (en överdrift) och började undersöka grottorna. Jag skissade och funderade vidare över hålrummen i strukturerna. Av någon anledning blev grottorna istället luftbubblor. Som när man tapetserat och några bubblor ligger under och inte kan pressas ut.



Så nu bygger jag luftbubblor. Jag föreställer mig en stilren struktur av glad-pack, där luftbubblor bryter symmetrin. Och jag vill ljussätta så att bubblorna, eller den gömda gudsbilden, kastar skuggor på väggen. Kanske kan jag tom fylla bubblor med blod! Har testat med vatten, det funkar. Jag får se vart jag hamnar.

Dröm om blod

För att gräva ännu djupare utgick jag i morgonens improvisations-stop-motion från en dröm jag hade för några dagar sen, när jag precis hade börjat arbeta med blodet. Någon slog handen i bordet för att inse att ett litet litet metallrör hade borrat sig in i handen. Blodet börjar forsa och vill inte sluta blöda. Här slutar drömmen, men filmen fortsätter och berättar hur blodet inte går att tvätta bort. Det fortsätter tränga fram, inte bara ur såret utan också ur pappret, trots att jag skrubbar och tvättar.



Åter igen hamnar jag hos Nietzsche och hans tankar om Guds död:

"God is Dead; but given the way of men, there may still be caves for thousands of years in which his shadow will be shown. And we — we still have to vanquish his shadow, too." Den glada vetenskapen, 1882

Det spelar ingen roll hur långt ner i våra medvetanden vi begraver honom, hans skuggor döljer sig kvar. Det spelar ingen roll hur mycket jag tvättar, blodet fortsätter tränga fram.

Stream of Consciousness

Jag har fortsatt med stop motion men jobbat snabbt, skräpigt och intensivt. Efter hundratals foton med bilder som byggts, plockats isär, förändrats... hamnade jag i en metod som inte är helt olik Stream of Conciousness. Vi kan kalla det improvisations-stop-motion. Jag lät fotona och materialen ta mig framåt, helt utan att ha en plan eller idé. Det är som att jag har arbetat utan att själv närvara. Jag har hittat något riktigt intressant! Att titta på det efteråt var så otroligt mäktigt!



Jag bygger upp mitt trassliga nät och letar mig in i strukturens innersta. Där inne möter jag det lilla barnet, änglalikt, insvept i trygghet. Det vackra barnsliga faller undan och jag låter henne dö; sliter av henne glorian, vingarna, hennes oskuld och barnslighet. Med henne dör Fadern, som om de två inte kan finnas utan varandra. Med bultar spikar jag fast honom på korset. Sedan börjar jag städa. Jag drar ur spikarna, plockar undan spillrorna av barnatron. Och skurar bort blodet tills det är rent och vitt. Vad är det jag gör? Varför?

Vad är det jag inte ser?!

Blodbult

Blood on my hands

Detta är mitt blod...

Det tog ett tag för mig att öppna burken med djurblod. Jag ställde den först i kylen en stund. Tog ut den, öppnade, stängde, ställde tillbaka den igen. Jag hällde upp lite i ett vinglas. Det kändes otroligt äckligt. Efter ett tag doppade jag fingrarna i det, kände på det, hällde ut på papper, på tyg, hällde det över mina händer. Jag har börjat förstå materialet, hur det känns och hur det torkar och så. Jag har testat lite olika idéer, och det känns spännande, även om jag inte vet vart jag kommer att hamna.





Det finns så mycket symbolik i blodet. Jesu blod på korset är kanske det starkaste för mig. Jag har tänkt en del på Judas, förrädaren, och hans roll i det hela. Och på Pilatus som utfärdade dödsdomen. Jag har Jesu blod på mina händer, samtidigt blir jag tvättad ren från min skuld genom Jesu offer. Den sista måltiden väcktes också när jag hällde upp blodet i glas. Det finns miljoner människor som hävdar att vinet fysiskt blir till blod under nattvarden. Jag försöker hitta en analytisk distans för att förstå symbolerna, samtidigt som jag experimenterar med mina impulsiva subjektiva reaktioner i mitt arbete med det fysiska blodet.

Näten

Jag är spindel. Det är meditativt. Jag tänker fortfarande på strukturerna och på min relation till dem. Nätens symbolik är dubbelt. Jag ser framför mig en trygg vagga i de strukturer som spunnits i mig. Samtidigt finns en känsla av panik där, av att inte komma loss. Jag är spindeln och jag är bytet. Och jag är nätet.



Näten är det som vållar mest praktiska problem. Förutom att det är svårt och att det tar otroligt lång tid att göra dem vet jag inte hur jag ska göra för att förflytta dem och sen spänna upp dem igen om jag ska använda dem på utställningen. Jag behöver prova fler olika typer av trådar även om jag gillar hur det ser ut med vanlig sytråd.

Lite redigerad flödestext

Jag hälsade på mina kära gamla morföräldrar över helgen. De representerar på något sätt religionens kärna i mitt liv med sitt brinnande engagemang i pingströrelsen och sin obevekliga tro. Jag bestämde mig för att vara öppen och tog in alla intryck; deras innerliga böner, religiösa symboler, alla kristna prydnadssaker som är laddade med känslor från min barndom. Den vävda bilden av Jesus tillsammans med sina får hängde över min gästsäng. Jag har sett den hundratals gånger och symboliken i bilden är lika självklar för mig som allt det man lär sig som sanningar när man är ett litet barn. Jag är ett av fåren, och springer jag vilse kommer min herde och bär mig till trygghet.


Herren är min herde, mig skall inget fattas. Psalm 23

Kanske skiljer sig inte min förlust av trygghet från andra människors som växer upp och tvingas bli egna och ta ansvar. Vuxenlivet är på något sätt ett liv i exil, sa Jonas Gardell i sin serie Åh, Herregud. Kanske är min saknad allmängiltig i en moderniserad tid där den mänskliga känslan av tomrum har intensifierats av ett överflöd.

Jag var ett lite tyst barn som ofta lekte ensam. På sociala tillställningar (som är mycket frekventa i ett missionärsbarnsliv) kunde man hitta mig sovande på märkliga platser. Jag var aldrig rädd för någonting. Jag kände mig trygg. Kanske ska jag inte vara bitter över att man gav mig en herde som vakade över mig, kanske borde jag vara tacksam för att jag fick vara trygg åtminstone då. En liten stund.

Jag kan inte riva av mig nätet, strukturerna som vävts runt mig, då strukturerna är jag. Jag måste hitta ett sätt att förhålla mig till det. Jag har varit väldigt arg. Kanske behöver jag rikta min ilska mer medvetet, och bli mer ödmjuk inför det som faktiskt är bra. Jag måste vara arg på de eurocentriska, koloniala grunder varpå missionen vilar, och den skulden är konstruktiv att känna. Jag måste vara arg på homofobi, rasism, framgångsteologi och andra idiotiska idéer som upprätthålls inom kyrkan. Men sparkar jag vilt omkring mig utan fokus blir min kritik osaklig. Genom att se spindelnätet och förhålla mig kan jag börja ta verkligt ansvar för var jag är och hur jag påverkar människor runt omkring mig. Kanske är det dit jag är på väg. Jag vet inte.

Ljudet

Jag har börjat arbeta med min ljudbild. Har hittat ett program som omvandlar You Tube ljud till mp3. Det är en revolution i mitt liv. Jag har hittar audiofiler med tungotal! Jag vill verkligen få fram känslan av trygghet samtidigt som det ska vara obehagligt. En obehaglig trygghet. Jag funderar också på att ha ett långt intro med bara ljud från den Tanzanska gryningen. Ljuden är så sammankopplade med min barndom, och mitt liv som missionärsbarn är så starkt förknippat med den kristna tron. Jag har längtat mycket efter min tid i studion och det är grymt att kunna ta in den platsen i gestaltningen.



Jag har också spelat lovsånger som jag inte har hört på 10 år men fortfarande kan utantill. Jag har gjort om ackorden så de inte blir så frikyrkligt osnygga och jag var beredd på att väcka monster inom mig. Jag har filmat för att inte missa några excorsistiska ögonblick, men det blev inte så dramatiskt som jag väntat mig. En del av sångerna är fina även om de väcker en del jobbiga minnen.

Två veckor till utställning

Jag har befunnit mig i ett rörigt stadium av processen den senaste veckan. Jag arbetar med blod, skapar ljud och spinner nät, men de tre rör sig framåt separat. Kanske kommer de att mötas snart, eller kanske kommer jag släppa det och göra något helt annat. Min bror sa att jag borde se allt jag gör och gjort hittills som att bygga upp lägesenergi. Så att det jag får fram i slutändan får större kraft. Jag gillar det. Men jag behöver fokus, så att jag verkligen bygger upp och inte bara spottar ut saker utan att ta hand om dem. Typ som bossen i Super Mario Bros 2 med sina ägg. Jag har ingen som plockar upp dem åt mig och kastar tillbaka dem på mig igen. Jag delar upp mina tankar i olika inlägg, så blir det förhoppningsvis mindre rörigt.