Lite redigerad flödestext

Jag hälsade på mina kära gamla morföräldrar över helgen. De representerar på något sätt religionens kärna i mitt liv med sitt brinnande engagemang i pingströrelsen och sin obevekliga tro. Jag bestämde mig för att vara öppen och tog in alla intryck; deras innerliga böner, religiösa symboler, alla kristna prydnadssaker som är laddade med känslor från min barndom. Den vävda bilden av Jesus tillsammans med sina får hängde över min gästsäng. Jag har sett den hundratals gånger och symboliken i bilden är lika självklar för mig som allt det man lär sig som sanningar när man är ett litet barn. Jag är ett av fåren, och springer jag vilse kommer min herde och bär mig till trygghet.


Herren är min herde, mig skall inget fattas. Psalm 23

Kanske skiljer sig inte min förlust av trygghet från andra människors som växer upp och tvingas bli egna och ta ansvar. Vuxenlivet är på något sätt ett liv i exil, sa Jonas Gardell i sin serie Åh, Herregud. Kanske är min saknad allmängiltig i en moderniserad tid där den mänskliga känslan av tomrum har intensifierats av ett överflöd.

Jag var ett lite tyst barn som ofta lekte ensam. På sociala tillställningar (som är mycket frekventa i ett missionärsbarnsliv) kunde man hitta mig sovande på märkliga platser. Jag var aldrig rädd för någonting. Jag kände mig trygg. Kanske ska jag inte vara bitter över att man gav mig en herde som vakade över mig, kanske borde jag vara tacksam för att jag fick vara trygg åtminstone då. En liten stund.

Jag kan inte riva av mig nätet, strukturerna som vävts runt mig, då strukturerna är jag. Jag måste hitta ett sätt att förhålla mig till det. Jag har varit väldigt arg. Kanske behöver jag rikta min ilska mer medvetet, och bli mer ödmjuk inför det som faktiskt är bra. Jag måste vara arg på de eurocentriska, koloniala grunder varpå missionen vilar, och den skulden är konstruktiv att känna. Jag måste vara arg på homofobi, rasism, framgångsteologi och andra idiotiska idéer som upprätthålls inom kyrkan. Men sparkar jag vilt omkring mig utan fokus blir min kritik osaklig. Genom att se spindelnätet och förhålla mig kan jag börja ta verkligt ansvar för var jag är och hur jag påverkar människor runt omkring mig. Kanske är det dit jag är på väg. Jag vet inte.