Jag har fortsatt med stop motion men jobbat snabbt, skräpigt och intensivt. Efter hundratals foton med bilder som byggts, plockats isär, förändrats... hamnade jag i en metod som inte är helt olik Stream of Conciousness. Vi kan kalla det improvisations-stop-motion. Jag lät fotona och materialen ta mig framåt, helt utan att ha en plan eller idé. Det är som att jag har arbetat utan att själv närvara. Jag har hittat något riktigt intressant! Att titta på det efteråt var så otroligt mäktigt!
Jag bygger upp mitt trassliga nät och letar mig in i strukturens innersta. Där inne möter jag det lilla barnet, änglalikt, insvept i trygghet. Det vackra barnsliga faller undan och jag låter henne dö; sliter av henne glorian, vingarna, hennes oskuld och barnslighet. Med henne dör Fadern, som om de två inte kan finnas utan varandra. Med bultar spikar jag fast honom på korset. Sedan börjar jag städa. Jag drar ur spikarna, plockar undan spillrorna av barnatron. Och skurar bort blodet tills det är rent och vitt. Vad är det jag gör? Varför?
Vad är det jag inte ser?!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag har inte sett den här förut, snyggt!
SvaraRadera/simon