Into the maze

Jag har nu famlat runt i labyrintens mörker.

Kan jag komma längre än så här utan att ta bort det generella i platsen? Alla kan, om de är redo, söka sig in i labyrinten. Vad de möter där beror på vad de behöver möta. Samtidigt går det inte att borste från de gemensamma strukturer och därför gemensamma trauman vi är formade av. Vi delar symboler då vi delar kosmologi. Är det möjligt att tillsammans gå in i vårt kollektiva omedvetna - en gemensam labyrint och tillsammans bekämpa slagen mot våra kollektiva spöken?

Jag har gett platsen inte ett nytt innehåll men en ny innebörd. Nu har platsen fått eget liv och är utanför min kontroll. Jag har öppnat dörren, och jag vet inte om den kommer att kunna stängas.

Into the maze

Jag har testat lite olika sätt för mina modeller att förhålla sig till varandra, men som under hela det här projektet dras jag tillbaka in i världshuset. Det blev oundvikligt att undersöka labyrint-formen lite närmare. Den får olika karaktärer beroende på vinkel; uppifrån ett enkelt logiskt mönster, i vissa vinklar en stad och på nära håll en grotta.

Fabriken

Jag plockades upp ur min svacka och fick nytt ljus.

Efter papercuts, lite för mycket inhalerat lim och vikkramp kan jag nu börja leka med min plats på allvar.



Modell is the shit. Jag är en fabrik.

Besvikelse

Efter handledningen känner jag att jag vill förstöra mina modeller och skisser, skita i allting jag tänkt och hitta någon enkel väg ut. Jag ville sträva mot något generellt, som kunde förmedla något och visa på att det finns hopp för de trasiga. Men min oförmåga att kommunicera och min rädsla för att verka pretentiös kanske, gjorde mina tankar diffusa, introverta, individualistiska. Innan handledningen var jag uppfylld av min process, hade så mycket magiska ingångar och lösa trådar som väntade på att vävas ihop och kristalliseras. Nu har vinet förvandlats till vatten. There are no explosions here.

[labyrint]plats

Jag har letat efter min form, hittat spår på den under min resa. Vart jag än tittar ser jag dock ingångar till någonting annat - överallt ser jag labyrinter. Staden var från början ett oöverskådligt virrvarr av gator. Jag har letat mig fram och långsamt börjat förstå hur hur de olika platserna, rummen, hänger ihop. Budapests konstmuseum var en labyrint där jag mötte Boteros uppsvällda människor, förgyllda ikoner och Klimts förföriska kvinnoexotism. Ett gigantiskt köpcentrum, ett konsumptionens tempel blev en bländande utmattande labyrint som gjorde allt för att suga in mig i olika rum. En enorm kyrkogård blev till ännu en labyrint, kilometer efter kilometer med monument av de döda. Jag gjorde min vandring genom Budas slottslabyrint, en vandring där jag mötte mina rädslor och besegrade döden. Varför är dessa labyrinter så tätt knutna till min plats?

Buda Castle Labyrinth

När jag går in i Buda Castle Labyrinth förväntar jag mig en historisk tur i vanlig ordning, pilar och skyltar på väggarna, redogörelser för historiska händelser.



Istället kastas jag in i mörker. Jag trevar mig fram tills ögonen vant sig vid det dunkla ljuset från lyktor på väggarna. Det finns gångar åt alla håll och jag får ingen hjälp med vilka vägar jag ska välja. Det är fuktigt i luften och det droppar från taket, jag hör ett svagt hjärtljud som jag börjar följa. Det blir allt intensivare och byter karaktär, går över i rytmiska droppljud som ekar i den fuktiga labyrinten.



Plötsligt står en figur bredvid mig, en människogestalt som får mig att rycka till, men jag inser snabbt att det är en skulptur. Nya ljud träder fram, väller upp ur brunnar och hål i grottans tak. Skuggor skapar optiska illusioner. [Jag är i det svarta världshuset, en labyrint av monotona gångar där nya ljud, nya karaktärer dyker upp för att vara borta i nästa gång. [Jag är i mitt dunkla inre, och jag måste förstå de symboler jag möter för att ta mig vidare till nästa rum.]]



Nya karaktärer står längs labyrintens väggar och i nya rum. Bakom ett draperi av tunga kedjor står en figur och jag måste åter vänja ögonen för att kunna urskilja den mänskliga gestalten. Jag är rädd, men jag tar mig igenom draperiet och ställer mig i mörkret bredvid vad som tycks vara min egen skugga. [Jag möter min rädsla, förenas med den för att kunna lämna den bakom mig.] Vissa platser är så mörka att jag måste ta försiktiga steg framåt för att försäkra mig om att jag har mark under fötterna.



Jag urskiljer ett rödaktigt sken från ett rum jag var nära att gå förbi. Ljuden som hela tiden följt mig och förändrats är här rytmiska och porlande. Jag står framför en fontän. Det lunkat annorlunda men jag kan inte helt placera doften. Ur gapet på monstret i fontänens vägg forsar en röd vätska. Är det blod? Jag tar ett steg tillbaka och känner mig nästan yr. Det är vin! Nu känner jag också igen lukten av rödvin som fyller rummet.



Nya tunnlar, nya ljud, fukten gör det tungt att andas. Jag hittar en sten på marken och en skylt berättar att man funnit ett fotavtryck här, 38-41 miljoner år gammalt. Jag förs vidare till andra spår av ett utdött släkte. Fossiler av radioapparater, av mikrofoner, fiskerullar. Vissa av lämningarna sitter fastfrusna isblock, urhuggna och satta på pålar.



Jag befinner mig i en postapokalyptisk tid där den mänsklighet och den civilisation jag känner är utdöd. Jag kastas ut på en bakgata, och är åter i Budapest. [Jag har överlevtdet svarta världshuset, jag har konfronterat mina rädslor och jag har fått möta min död,

JUBILATE MORTEM ENIM VICI!]

Jubla, ty jag har övervunnit döden.

Budapest

Jag söker min form på Budapests gator.

Doppelganger

Börjar jag närma mig det vita världshuset? Och måste jag först ta mig igenom det svarta?



spegelbild
doppelganger
process i riktning mot den andra sidan
reningsprocess

Form och riktning

Jag har börjat skissa. Jag började med att ställa tillbaka mina [mellan]rum på deras ursprungliga plats, jag kände att jag inte var helt klar med den form som skapades i förhållande till träden. Det har fört mig in på idén om att skapa en till rad, göra en spegelbild av platsen och placera dem så att de i relation till varandra får en ny innebörd. Tankarna är mer eller mindre abstrakta och det är fortfarande bara ett experiment med form.

Jag var inställd efter förra handledningen på att göra modell. Jag började med ritningen och insåg att min plats är av en mer avlång karaktär än jag föreställt mig. Bilden förändrades genom att jag plockade upp platsen och la den i ataljén. Det fick bli skala 1:10 för att ritningen skulle kännas bra att arbeta med.



Jag bestämde mig för att göra ett av båsen i vallen som modell, och efter att ha sett över min ekonomi använde jag vanlig kartong. Lite klumpigt och fult, men funkade bra för mitt syfte. Jag upplever att jag har lärt känna formen på ett nytt sätt nu när den är lyft ur sin kontext.





Det verkar nu som jag lyckats övervinna problemet med platsens snygghet. Jag har skalat av ljudet och träden runt omkring. All graffiti är borta och kvar är bara formen i sin enkelhet. Den är fin och intressant.

Portal

Det finns en grym symmetri i min plats. Träden som växer framför vallen tycks vilja anpassa sin form efter arkitekturen. Jag misstänker att platsen är någon form av portal.

Mörkret

Min plats ligger alltid i mörker. Jag har nu varit där under de flesta delar av dygnet, och hur solen än ligger når den aldrig mina [mellan]rum. Det är en bunker som bär på minnen av militärträning och vapen, som vilar i mörker.

Darkness, in contrast with brightness, is a relative absence of visible light. It is the appearance of black in a color space. When light is not present, rod and cone cells within the eye are not stimulated. This lack of stimulation means photoreceptor cells are unable to distinguish color frequency and wavelength. The resulting perception is achromatic and in the case of darkness, black.[1] The emotional reaction to darkness has metaphorical importance in many cultures. - Wikipedia

Spår

Skjutbanan blev, som vi sett, övergiven. Som jag förstått det användes vallen till skytteträning även efter att Västgöta Regemente lämnat staden, men har stått helt utan funktion sedan tidigt åttio-tal. Det är dock tydligt att vallen fått ett nytt användningsområde sedan dess. På varje del av betongbygget finns graffiti. Lite tags, lite olika utrop och en del riktigt avancerade verk. Platsen ligger lite undangömd och på kvällarna är det definitivt folktomt i området. En perfekt plats att utöva olaglig konst på helt enkelt. Jag börjar känna att platsen inte är en icke-plats.