Istället kastas jag in i mörker. Jag trevar mig fram tills ögonen vant sig vid det dunkla ljuset från lyktor på väggarna. Det finns gångar åt alla håll och jag får ingen hjälp med vilka vägar jag ska välja. Det är fuktigt i luften och det droppar från taket, jag hör ett svagt hjärtljud som jag börjar följa. Det blir allt intensivare och byter karaktär, går över i rytmiska droppljud som ekar i den fuktiga labyrinten.
Plötsligt står en figur bredvid mig, en människogestalt som får mig att rycka till, men jag inser snabbt att det är en skulptur. Nya ljud träder fram, väller upp ur brunnar och hål i grottans tak. Skuggor skapar optiska illusioner. [Jag är i det svarta världshuset, en labyrint av monotona gångar där nya ljud, nya karaktärer dyker upp för att vara borta i nästa gång. [Jag är i mitt dunkla inre, och jag måste förstå de symboler jag möter för att ta mig vidare till nästa rum.]]
Nya karaktärer står längs labyrintens väggar och i nya rum. Bakom ett draperi av tunga kedjor står en figur och jag måste åter vänja ögonen för att kunna urskilja den mänskliga gestalten. Jag är rädd, men jag tar mig igenom draperiet och ställer mig i mörkret bredvid vad som tycks vara min egen skugga. [Jag möter min rädsla, förenas med den för att kunna lämna den bakom mig.] Vissa platser är så mörka att jag måste ta försiktiga steg framåt för att försäkra mig om att jag har mark under fötterna.
Jag urskiljer ett rödaktigt sken från ett rum jag var nära att gå förbi. Ljuden som hela tiden följt mig och förändrats är här rytmiska och porlande. Jag står framför en fontän. Det lunkat annorlunda men jag kan inte helt placera doften. Ur gapet på monstret i fontänens vägg forsar en röd vätska. Är det blod? Jag tar ett steg tillbaka och känner mig nästan yr. Det är vin! Nu känner jag också igen lukten av rödvin som fyller rummet.
Nya tunnlar, nya ljud, fukten gör det tungt att andas. Jag hittar en sten på marken och en skylt berättar att man funnit ett fotavtryck här, 38-41 miljoner år gammalt. Jag förs vidare till andra spår av ett utdött släkte. Fossiler av radioapparater, av mikrofoner, fiskerullar. Vissa av lämningarna sitter fastfrusna isblock, urhuggna och satta på pålar.
Jag befinner mig i en postapokalyptisk tid där den mänsklighet och den civilisation jag känner är utdöd. Jag kastas ut på en bakgata, och är åter i Budapest. [Jag har överlevtdet svarta världshuset, jag har konfronterat mina rädslor och jag har fått möta min död,
JUBILATE MORTEM ENIM VICI!]
Jubla, ty jag har övervunnit döden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar