Jag har letat efter min form, hittat spår på den under min resa. Vart jag än tittar ser jag dock ingångar till någonting annat - överallt ser jag labyrinter. Staden var från början ett oöverskådligt virrvarr av gator. Jag har letat mig fram och långsamt börjat förstå hur hur de olika platserna, rummen, hänger ihop. Budapests konstmuseum var en labyrint där jag mötte Boteros uppsvällda människor, förgyllda ikoner och Klimts förföriska kvinnoexotism. Ett gigantiskt köpcentrum, ett konsumptionens tempel blev en bländande utmattande labyrint som gjorde allt för att suga in mig i olika rum. En enorm kyrkogård blev till ännu en labyrint, kilometer efter kilometer med monument av de döda. Jag gjorde min vandring genom Budas slottslabyrint, en vandring där jag mötte mina rädslor och besegrade döden. Varför är dessa labyrinter så tätt knutna till min plats?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar