Trådar och ritualer

Jag hittade en låda på en secondhand butik. Kring den ska jag börja bygga min redovisning. Även om jag är ganska klar med det centrala i redovisningen är jag osäker på formen. Jag tänker nu att jag ska koncentrera mig på den formen och på hur jag ska vara kommunikativ på ett bra sätt. En ny process i processen startar.

Symbolhandlingen

DET BRÄNNS!

Att komma från en religiös kontext innebär att symbolhandlingen är en naturlig del av livet. Jag insåg i för ett ögonblick sedan att den har haft en viktig roll i mitt liv.

(Dopet (11 år, viklädd i pingskyrkan)- lämna det gamla bakom och tvättas ren genom att sänkas i vatten, Nattvarden - renas genom Jesu blod genom att påminnas om korsfästelsen och hur vi tvättats i lammets blod, Flytten - lämna vänner och byta liv, börja om som en ny människa...)

Mary Douglas pratar om renhet i relation till religion och i relation till rädsla. Renhet. Det är ju det jag har hållt på med i ett och ett halvt år nu! I den första gestaltningen försökte jag förstå Guds död och bli fri från skulden, jag hade långa ritualer med blod och försökte tvätta blodet från mina händer. I förra gestaltningen försökte jag hitta ett ljus på andra sidan av labyrinten genom att slåss mot inre spöken och komma ut som en ny, renad människa. Nu, i ett nytt försök att tvätta mig från skuld genom att förstå nätet, ännu en reningsprocess, en ritual där jag försöker bli fri genom symbolhandlingar!

Det är så det måste sluta! Med en slutgiltig reningsritual. Men den här gången ska ritualen vara min egen. Jag ska skapa den, jag ska skala bort ett nät.

nätet, nätet på väggen där...

Efter en personlig handledning med en nära vän kastades nytt ljus på min gestaltning. Vi diskuterade min process i relation till begrepp som trygghet, skuld, makt och acceptans av sin egen historia. Saker börjar kristalliseras och jag börjar tro att det finns möjlighet till förändring, att strukturer kan rubbas och nät kan skalas bort. Efter ett och ett halvt år i nätet har jag börjat hitta verktyg för att skära sönder det.

Kaos von Linné

Fakta organiserar inte sig själva till begrepp och teorier endast genom att man ser på dem; utanför en referensram av begrepp och teorier finns inga vetenskapliga data, bara kaos. Det ligger ett oundvikligt a priorielement i allt vetenskapligt arbete. Frågor måste ställas innan svar kan ges. Alla frågor är uttryck för vårt intresse för värden – de är i grunden värderingar. Värderingar kommer således med nödvändighet in redan på det stadium då vi observerar fakta och företar teoretisk analys, och inte bara på det stadium då vi drar politiska slutsatser från fakta och värderingar. Gunnar Myrdal (1969)

Jag upplever just nu min värld som kaos, en av de få fasta punkterna är min gestaltning (som egentligen inte alls är fast utan snarare rinnande, typ), och en drömlik föreställning av mitt nästa liv långt härifrån. Ibland smälter de ihop bildar en feberlik bild av hur jag undersöker Tanzania genom att tränga in i jorden, regnet, hettan...

Jag lever kaos. Jag undersöker ordning.

Jag snubblade över ett häfte/ tidning/ bok från en konstutställning från 2007 som kallades för Kaos von Linné : En utställning om att ordna världen. De rör sig runt samma teman som jag och undersöker den modernistiska erans strävan efter naturvetenskaplig klarhet, och människans behov av att strukturera upp sin verklighet. Inte helt olikt så som jag har ordnat upp och kategoriserat mitt piano har de undersökt kategoriseringar av världens innehåll. De listar kategorier av bl.a. skuggor, ljud, människor, skratt, smuts osv. Ett exempel en klassificering de tar upp är av begreppet 'aggresivitet' från Sydostasien 1968:

A. Hastigt uppflammande
B. Under lång tid spirande
C. Som en konsekvens av kärlek
D. Västerländsk

Det är roligt. Och intressant md gränsdragningar.

"Taggtråden

Det finns sextiofyra underklasser av taggtråd:
1. Som inte rostar.
2. Som är tvinnad tredubbelt.
3. Som ger blodförgiftning.
4. Som töjer sig minst 10%.
5. Som sitter uppe permanent.
6. Som rullas ut vid vid upplopp.
7. Ej för hästar med låg mankhöjd.
8. Elektrifierad.
9. Som skiljer öst från väst.
10. som skiljer nord från syd.
11. I grön plast.
etc.

Det finns två huvudklasser av taggtråd:
1. Som syftar till att stänga ute.
2. Som syftar till att stänga inne."

Stänger jag inne eller stänger jag ute? Gränser är nät. Nät är gränser. Jag springer i cirklar.

Nywele kama wewe

Efter att ha byggt upp en modell av de maktstrukturer jag undersöker är jag alltså tillbaka där jag började: i nätet.

Metaforen går att applicera på alla plan. Kolonisatören har satt upp nätet för att förhindra att hans makt sipprar ut, och förhindra att det mörker han räds ska sippra in och hota hans plats och hans definition av sig själv. Det är samma typ av nät som ligger i vägen och hindrar mig från att nå den andra. På det individuella planet är fält-tältet inte en lika konkret metafor, jag har istället börjat se till det material som ligger närmast bilden av människan; kroppen.



Sedan jag var ett mycket litet barn har jag burit på mitt hår. Håret bär på mycket symbolik. Jag tänker på den bibliska karaktären Simson, vars styrka fanns i hans långa hår, jag tänker på hur kvinnlig skönhet är definierad genom håret. Och jag tänker på min personliga historia, där jag har definierats som exotisk genom mitt långa blonda hår. Människor har velat ta på mitt hår för att de vill känna hur det känns, Tanzanska kvinnor har sagt till mig att de önskar att de hade mitt hår. Som en vit kvinna. På många sätt har jag också definierat mig själv genom mitt hår, det är så starkt kopplat till min självbild att man kanske skulle kunna påstå att min kraft som hos Simson, sitter i håret. Som bekant blev Simson berövad sitt hår av den vackra och lömska Delila, och förlorade därmed sin kraft. Håret är mitt nät, ett skydd mot det som finns utanför mig. Det visar upp en bild av mig (som vit och som kvinna) och låter mig vara vad jag vill innanför. Vad skulle hända om jag blev berövad mitt nät? Tanken är svindlande och obehaglig.

Nytt rum

Jag har flyttat från min första plats och inrättat ett nytt fältsjukhus i en annan del av skulptursalen. Jag blev ifrågasatt: var det mitt alter-ego som isolerade sig ännu mer från de andra i salen genom att flytta in under trappan, eller var det jag? De går antagligen inte att skilja åt. Jag spelar rollen av en del av mig själv, rollen spelar mig. Jag diskuterar fortfarande de många nivåerna i mitt rollspel; jag som kolonisatör, jag som vårdande sköterska, jag som missionär, jag som objektet i någon annans våld. I samtalen med mig själv hittar jag nya nivåer av mitt arbete.



Jag har fortsatt att sträva efter perfektion. Allt blir mer kliniskt, ljuset är starkare och förutsättningarna för väl utförda operationer bättre. Sönderplockandet är färdigt men jag sorterar och fortsätter undersöka mitt objekt. Jag lever ut upplysningens idé om människans strävan efter sanningen.



Det som är intressant är vad som har vuxit fram ur mitt arbete utan att jag sett det under tiden. Jag insåg först när jag tagit någon dags paus från mitt tält vad det är jag byggt upp. Jag har maniskt arbetat med ordningen innanför väggarna i mitt rum, och även arbetat med väggarna: skärmat av och stängt ute det som inte hör till min plats. Det andra i salen; B och Cs kaotiska verk, har blivit något jag skyddar mig mot och stänger ute. B har vid några tillfällen hotat med att förstöra min ordning och har därför på sätt och vis förvandlats till vilden, det jag stänger ute, och det som definierar mig genom min definition av honom. Det som bränns just nu är denna tydligt uppsatta gräns mellan ljuset/ordningen inuti tältet och mörkret/kaoset där utanför. Och framförallt rädslan för att det som finns utanför ska läcka in i mitt innanför. Här kan jag dra paralleller dels till forskarens rädsla för objektet, antropologens rädsla för vilden, missionärens rädsla för vilden... men också till min personliga historia: det staket som var uppsatt kring min svenska internatskola som avgränsade vår plats från deras. Kan jag gestalta denna rädsla?



Det finns något otroligt intressant i detta behov av avgränsning mot det "andra" och detta behov av att kategorisera som så tydligt kännetecknar moderniteten. Johannisson skriver i Den mörka kontinenten (2005):

Till detta kan läggas en glidande och mera svåråtkomlig psykologisk dimension som inneslöt mannens rädsla för den kvinnliga sexualiteten och behov att demarkera det "andra". Djupt inne i den blanka utvecklingstron lurade en mardrömsvision av ett flytande universum där bara en hårsmån, en biologisk klump, kunde skilja mänskligheten från djuriskhet, själv från primitiv kropp. Denna farliga närhet räddades genom att kvinnan tillsammans med barnet och vilden sköts in som artegna mellanformer mellan naturen/driften och kulturen/förnuftet.



Kan jag gestalta denna rädsla? Kan jag kasta mig ut i mörkret?

Destroy all monsters

Jag var på föreläsning med Anna Carlsson i morse. Hon berättade sin historia, som på många sätt också är min. Hon flyttades också runt som barn, ofrivilligt uppbruten. Hon fick också vistats i fantastiska miljöer. Det fick mig att tänka på den delen av min process som jag har undvikit att vara medveten om under min dissektionsperiod.

Samtidigt som jag gestaltar kolonialismens och västerlandets strävan efter makt och ordning gestaltar jag också min egen historia. Jag är pianot som plockas sönder för att sedan byggas ihop igen, till en ny form. Om och om igen. Förlorar jag delar i omstruktureringen? Det är intressant hur nya nivåer växer fram i mitt arbete.

Dissektionen fortsätter

Mitt rum har fått en ännu starkare känsla av sjukhus. Jag fick tag på kläder som används av skötare. Det är intressant hur de förändrar scenen. Mitt meditativa, ensidiga sönderplockande börjar kännas mer som en ritual. Symbolerna (munskyddet, de vita ytorna, handspriten, uniformen...) tjänar ett högre syfte och jag blir en upplysningens apostel. Jag känner mig på något sätt som en nunna som vigt sitt liv åt moderniteten. Varje skruv jag lägger på plats på golvet är en bön till Objektiviteten, Systematiken, Förnuftet; liksom pärlorna i ett radband blir böner till Gud. Jag har fortfarande samma kontroll och pianot är helt i min makt, men jag är en tjänsteman. Jag följer förordningarna och är villigt underkastad modernitetens anda, precis som nunnan, missionären står under Gud och församlingen. Lydnad är ett nytt ledord.

Dekonstruktion del två

Rummet förändrades idag och blev renare. Jag har inte varit lika fokuserad idag, jag vet inte riktigt varför, mina alter-egon har inte varit lika närvarande. Men jag har fortsatt dekonstruktionen av mitt objekt och insett att jag skulle kunna plocka isär delarna i oändlighet.

Undersökning och dekonstruktion

Jag har spenderat en heldag i min operationssal och påbörjat min operation/ obduktion. Jag tränger in i mitt objekt liksom kolonisatören tränger in i Afrika, jag försöker rädda denna blödande kropp, precis som missionären ser sig behövas för att rädda Afrikanen* från sitt eget mörker. Jag går in i missionärens dubbla roll - hon vill rädda Afrikanen men också beskriva henne. Det ingrepp jag gör är förlamande - jag stympar kroppen, men jag gör det i ljusets, förnuftets och ordningens namn.



Dokumenterandet gör att jag måste arbeta mycket långsamt. Det är frustrerande men samtidigt hjälper det mig att hålla kontrollen. Min aggression förbliv passiv och uträknad.





I början av dagen var jag läkare, men under dagen utvecklade jag också ett parallellet alter ego. Jag såg mig själv som Carl von Linné, som i modernitetens anda artbestämmer, strukturerar upp, plockar saker ur sin kontext, beskriver. Jag har hittat en ny aspekt som känns intressant! Utan att tänka på det plockade jag ut ett exemplar av varje ny bit jag hittade under operationen. När passet var slut numrerade jag dem för att skapa den tydliga struktur jag behöver för att ha total makt över objektet.















*Jag kommer under mitt projekt använda ordet Afrikan så som man på ett generaliserande sätt använt ordet i missionsskildringar.