Nytt rum

Jag har flyttat från min första plats och inrättat ett nytt fältsjukhus i en annan del av skulptursalen. Jag blev ifrågasatt: var det mitt alter-ego som isolerade sig ännu mer från de andra i salen genom att flytta in under trappan, eller var det jag? De går antagligen inte att skilja åt. Jag spelar rollen av en del av mig själv, rollen spelar mig. Jag diskuterar fortfarande de många nivåerna i mitt rollspel; jag som kolonisatör, jag som vårdande sköterska, jag som missionär, jag som objektet i någon annans våld. I samtalen med mig själv hittar jag nya nivåer av mitt arbete.



Jag har fortsatt att sträva efter perfektion. Allt blir mer kliniskt, ljuset är starkare och förutsättningarna för väl utförda operationer bättre. Sönderplockandet är färdigt men jag sorterar och fortsätter undersöka mitt objekt. Jag lever ut upplysningens idé om människans strävan efter sanningen.



Det som är intressant är vad som har vuxit fram ur mitt arbete utan att jag sett det under tiden. Jag insåg först när jag tagit någon dags paus från mitt tält vad det är jag byggt upp. Jag har maniskt arbetat med ordningen innanför väggarna i mitt rum, och även arbetat med väggarna: skärmat av och stängt ute det som inte hör till min plats. Det andra i salen; B och Cs kaotiska verk, har blivit något jag skyddar mig mot och stänger ute. B har vid några tillfällen hotat med att förstöra min ordning och har därför på sätt och vis förvandlats till vilden, det jag stänger ute, och det som definierar mig genom min definition av honom. Det som bränns just nu är denna tydligt uppsatta gräns mellan ljuset/ordningen inuti tältet och mörkret/kaoset där utanför. Och framförallt rädslan för att det som finns utanför ska läcka in i mitt innanför. Här kan jag dra paralleller dels till forskarens rädsla för objektet, antropologens rädsla för vilden, missionärens rädsla för vilden... men också till min personliga historia: det staket som var uppsatt kring min svenska internatskola som avgränsade vår plats från deras. Kan jag gestalta denna rädsla?



Det finns något otroligt intressant i detta behov av avgränsning mot det "andra" och detta behov av att kategorisera som så tydligt kännetecknar moderniteten. Johannisson skriver i Den mörka kontinenten (2005):

Till detta kan läggas en glidande och mera svåråtkomlig psykologisk dimension som inneslöt mannens rädsla för den kvinnliga sexualiteten och behov att demarkera det "andra". Djupt inne i den blanka utvecklingstron lurade en mardrömsvision av ett flytande universum där bara en hårsmån, en biologisk klump, kunde skilja mänskligheten från djuriskhet, själv från primitiv kropp. Denna farliga närhet räddades genom att kvinnan tillsammans med barnet och vilden sköts in som artegna mellanformer mellan naturen/driften och kulturen/förnuftet.



Kan jag gestalta denna rädsla? Kan jag kasta mig ut i mörkret?