Dissektionen fortsätter

Mitt rum har fått en ännu starkare känsla av sjukhus. Jag fick tag på kläder som används av skötare. Det är intressant hur de förändrar scenen. Mitt meditativa, ensidiga sönderplockande börjar kännas mer som en ritual. Symbolerna (munskyddet, de vita ytorna, handspriten, uniformen...) tjänar ett högre syfte och jag blir en upplysningens apostel. Jag känner mig på något sätt som en nunna som vigt sitt liv åt moderniteten. Varje skruv jag lägger på plats på golvet är en bön till Objektiviteten, Systematiken, Förnuftet; liksom pärlorna i ett radband blir böner till Gud. Jag har fortfarande samma kontroll och pianot är helt i min makt, men jag är en tjänsteman. Jag följer förordningarna och är villigt underkastad modernitetens anda, precis som nunnan, missionären står under Gud och församlingen. Lydnad är ett nytt ledord.