Jag var på föreläsning med Anna Carlsson i morse. Hon berättade sin historia, som på många sätt också är min. Hon flyttades också runt som barn, ofrivilligt uppbruten. Hon fick också vistats i fantastiska miljöer. Det fick mig att tänka på den delen av min process som jag har undvikit att vara medveten om under min dissektionsperiod.
Samtidigt som jag gestaltar kolonialismens och västerlandets strävan efter makt och ordning gestaltar jag också min egen historia. Jag är pianot som plockas sönder för att sedan byggas ihop igen, till en ny form. Om och om igen. Förlorar jag delar i omstruktureringen? Det är intressant hur nya nivåer växer fram i mitt arbete.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
För allt vi går igenom plockas vi sönder till viss del och vid ihopsättandet igen är vi förhoppningsvis sannare och starkare. Vi kan nog aldrig stanna upp och vara samma hela tiden. Förhoppningsvis förlorar vi mer dåliga sidor än bra sidor i processandet. Intressant att följa dina tankar o ditt arbete.
SvaraRaderaÅh vad spännande process! En liten fågel viskade i mitt öra att du processar ordning. Varför skapar man ordning? Är det bara av rädsla? Ibland tänker jag att en liten vildgris ute i skogen lever nog lyckligare, fridfullt utan strukturer men vem vet, den kanske har superordning och går samma stigar varje dag? Om man nu blir lyckligare av att leva utan ordning.. att leva i en oordning. Nä jag kan inte bestämma mig. Dethär konstprojektet är lite intressant: http://www.stinaostberg.com/ vilken är din favoritfärg nu?
SvaraRadera