Fem Skisser

Ett porträtt av en människa som upplever att hon inte kan uttrycka sig och få fram det som finns inom henne. Språket, men även miljöer, grupperingar och förväntningar kan skapa begränsningar. Som lärare kommer vi möta människor som inte har hittat sätt att förmedla sig själva på. En viktig uppgift är att lyssna och se individernas begränsningar och hjälpa dem att hitta sätt att kommunicera.


Integritet är temat i bilden. Vi har under terminen blivit del av en grupp, och jag har lagt mycket tid på att fundera kring gruppen och dess mekanismer. Det är en intressant process där alla är sårbara på olika sätt. Jag tror att man ofta, i viljan att skapa en grupp som är öppen och sammanvävd, lägger mindre fokus på individernas integritet. Det finns en dubbelhet i mannens uttryck. Samtidigt som han håller tillbaka det han har framför sig finns en tveksamhet i hans ansikte. Människan är sällan överens med sig själv och ännu mer sällan konsekvent.


Den här bilden föddes som en lek med begränsningar. Människan önskar sig förklaringar till det hon möter, hon kategoriserar och stoppar in i fack. Då hon möter det oväntade blundar hon, för att sedan öppna ögonen och se något annat. Hon blir trygg med sin tillvaro, men också begränsad då hon i sin strävan efter trygghet väljer att inte se vissa delar av sin verklighet. Hon ser ofta på andra människor på liknande sätt, anpassar sina bilder av främlingar för att de ska passa in i det invanda.



”Anomali kan inom vetenskapsteorin ses som ett faktum som strider mot ett paradigm, det vill säga strider mot en allmänt accepterad teori eller världsuppfattning. Att ändra på teorin för att ta bort en anomali som inte passar in är inte alltid möjligt, utan att det leder till att nya anomalier uppstår. För att lösa en anomali kan det därför krävas en grundläggande omstrukturering av de befintliga teorierna.” Wikipedia



Bilden av de gråtande fågellika varelserna blev skissbokens sista. På något sätt får de gestalta den förändring som skett i mig under terminens gång. En del av mig inser att en annan måste lämnas bakom mig. Detta är det ögonblick då vi skiljs åt.

Reflektion v.49 del II

Jag har efter ett antal år av bojkott kastat mig in i julen, misstänker att jag letar efter någon form av avlägsen barndomsvärme. Tog mig till och med till ett av kommersialismens tempel och inhandlade julsaker: ljusslingor, glitter, silverkulor... för nästan 300 kr. Jag lider ännu inte av någon ånger, antagligen överskuggas den av min enorma entusiasm för min nyfunna verklighetsflykt. Vill helst bara sitta hemma och lyssna på skrapiga julsånger från 50-talet (se veckans låt) och äta knäck.

Det är intressant med traditioner. De får människan att känna samhörighet, delar man erfarenheter i en tradition hör man ihop. Vi. Lite som fotboll. I de tidiga åldrarna i skolan pysslar man ofta tillsammans, gör tomtar av flörtkulor och repar julsånger. Kulturell fostran. Skulle man undersöka människors verkliga upplevelser av julen skulle de kanske inte bli så homogena; vissa har negativa minnen kopplade till det vi kallar julstämning, många firar inte jul alls och upplever istället det enande i traditionen som exkluderande. Jag tror det finns många öppningar till diskussion med gymnasieelever här. En mer undersökande ingång till ett skapande julprojekt skulle vara väldigt spännande!

Veckans låt: Eartha Kitt - Santa Baby

Reflektion v.49 del I

Veckan har gjort mig besviken. Post-praktikperiod och pre-essäskrivning hade jag behövt plats att skapa och reda ut, på något sätt samla ihop mina upplevelser. Istället blev det mer pedagogik och mer diskussioner och mitt huvud blev tungt och överfyllt. Jag har hamnat i pedagogisk förvirring. Efter att ha läst Kilskrift och lyssnat på diskussioner om pedagogik känner jag att jag tappar bort mitt syfte. Går bildämnet ut på, som Kilskrift uttrycker det, att ”stärka självförtroendet, samarbeta, lyssna”? De målen ska genomsyra hela skolan och behövs överallt, jag blir ledsen när inte bildspråket i sig har ett självändamål. Det sägs ofta att det är viktigt att kämpa för ämnet men ingen vill definiera vad bilden ska ha för funktion. Jag är också ledsen för att praktiken ska ta upp så mycket tid nästa termin, jag behöver föreläsningar och annat som kan hjälpa mig att hitta nya vägar och nivåer, jag kommer att komma tillbaka till min praktikplats utan särskilt många nya vinklar. Antar att jag bara måste hitta min egen tolkningsmodell.

(Tiden rör sig allt fortare, trots att jag upplever att jag själv står still. Invävt i det lugn jag söker finns mitt kaos. Är det möjligt att stanna upp vila utan att stagnera och falla sönder?)

Jag har tänkt sedan det personliga samtalet förra veckan då jag förvånade mig själv med att vara så odelat positiv och ljus. Har jag varit så okritisk? Nej, så här i efterhand ser jag ett porträtt taget från ena hållet. Men jag har varit osedvanligt inspirerad och jag har varit på platser där processer kan starta. Jag blev uppmanad att jobba mer med färg, min skissbok har förvandlats och fått nya dimensioner.

Reflektion v. 42

Vart jag än ska jobba i framtiden tänker jag jobba hårt för långfrukost på måndagsmornar. Som en kallare version av siestan. Vi såg på film till vår frukost, Ruben Östlunds De Ofrivilliga. Sverige, detta kalla låtsas-mysiga land. Detta teoretiska alla tar hand om alla där vissa inte räknas till alla och därför exkluderas. Du är en av alla om du bara inte kommer och provocerar med en annan tanke, hudfärg eller språk, eller med att hota illusionen om det som är en enhet. Filmen vände och vred på svenskheter tills de tippade omkull. Framförallt gruppen problematiserades; gruppen kan vara obehagligt stark och kan driva individer till var som helst. Skitbra film.

Tisdagen var ännu en dag av mönsterbrytande. Vi gjorde massor av fula, skeva teckningar skitfort. Och handen bryts bort från sina mönster. Vi... Jag har märkt att jag börjat säga ”vi” i de här inläggen. Måste fundera över var det betyder. Som avslut på veckan pratade vi lite om gruppen. Vi är tydligen en bra grupp, högt i tak och öppet. Vad menas med det? Är jag inkluderad i det? Antagligen inte. Men vad är då gruppen om jag som medlem bara kan inkluderas i vissa av gruppens egenskaper? Jag upplever att gruppen är en egen enhet, separerad och har ett eget liv. Det är obehagligt. Jag behöver undersöka det här, innan jag kan förhålla mig till vart jag har hamnat och framförallt innan jag kan förhålla mig till de grupper som jag ska handleda i framtiden. Jag ser det som min egen VFU-uppgift, att fundera över varför jag spontant alltid ställt mig vid sidan av och att studera och förstå gruppens mekanismer.



Min samling. Min Salming. Min smaling.
Slimming An.

De
kon
strukt
ion.

Kluster.

Kopp, propp, mopp, pop, avlopp, lopp, knopp, hopp, top.

Nio ord. Vad krävs för att de ska räknas till en grupp? En yttre definition?

Trots mitt grävande ser jag mycket ljus. Jag är inspirerad, tänker på änglar. Ritar mig längre och längre in i min skissbok.


Veckans låt: Shantel – Disko Boy

Reflektion v. 41

En vecka har gått, igen. Vi har utforskat verkligheten Internet.




Vi fick uppgiften att interagera. Jag hittade den grymma konstkommuniteten deviantart.com. Jag bestämde mig även för att undersöka Second Life, och skapade mitt alter ego GabrielJoseph, en svart man som gillar soul. (Jag befinner mig i en kvinnokropp, har vit hud och blir yr av alltför slick musik tillräckligt mycket av min tid. Är man inte beredd att testa nya roller är risken stor att man får för sig att sådana saker är något annat än konstruktioner.) Att bli tillfälligt besatt av nya saker är något av min specialitet, och jag blev direkt klistrad till denna fascinerande parallella verklighet. På något sätt känner jag att Second Life blir en metafor för Internet överhuvudtaget. Vi, eller åtminstone många av våra blivande elever, lever i två verkligheter; en onlinevärld och en IRLvärld. Uppkopplad är det möjligt att snabbt färdas mellan olika platser, hämta information från vart som helst eller skapa relationer. De två verkligheterna kompletterar varandra.

Att vi i skolan måste vara insatta i och framförallt ta vara på möjligheterna med onlinevärlden är självklart! Det finns sjukt mycket vi skulle kunna göra med hjälp av Internet för att främja både kommunikation och inlärning. Visst, det finns risker. Men det finns i båda världarna, det viktiga är att man utvecklar strategier för att inte hamna fel på olika sätt.

Vi har också fått lyssna till Ove Sernhede. Personligen tyckte jag mer om hans text än hans föreläsning, men kontentan kom fram även där. Otroligt viktigt och bra på alla sätt, och det var spännande att få ta del av det som händer i hammarkullen! Vi fick konkreta och tydliga exempel på att Sverige faktiskt inte är jämlikt, på att exkluderingen av vissa grupper faktiskt är strukturell och verklig. Tänkte börja läsa hans bok, Alienation is my Nation, i helgen. Gör det ni med!

Jag har blivit förälskad i PhotoShop också. Definitivt mer beroendeframkallande för mig än Second Life!

Veckans låt = grymmaste höstlåten: Bob Dylan - Sheter from the Storm.

DEVIANTART.COM





SECONDLIFE.COM

Reflektion v. 40

Vi har under veckan pratat om ämnet bild, om lärarrollen och om processer. Det verkar som att min process leder mig tillbaka på den vägen jag började på när jag först började fundera över läraryrket, jag har börjat sluta tvivla på mitt val. Men jag har en bit kvar att gå, och jag är öppen för alla vägar.

Att reflektera över bildämnet i ett historiskt perspektiv skapar många intressanta frågor. Har syftet med bildundervisningen förändrats? Är den tekniska träningen i att teckna och måla av överflödig och förlegad eller finns det något värdefullt i det som bör bevaras? Jag tror att det i den tid vi befinner oss i finns en ny vikt i bildtolkning; att lära sig att förhålla sig till allt det bildspråk vi omges av. Eleven behöver få hjälp med att hantera all den information hon matas med, att lära sig att förhålla sig till det som kommuniceras genom reklam och annat är otroligt viktigt.

På tisdagen pratade vi om berättelsen, om att kommunicera, och om lärarrollen. Det kändes relevant och jag tror att det är till stor hjälp att börja arbeta fram en roll. Vi pratade också om processer. Jag har själv fått mattan bortdragen under mina fötter och är inkastad i en process här på HDK, och jag är övertygad om att det är det enda sättet för mig att verkligen lära mig och verkligen förändra någonting i mig själv. Hur mycket kan man leda någon annans process? Är det bra eller bara farligt att försöka? En spännande sfär att utforska. Vi fick en uppgift på tisdagen, eller snarare många små uppgifter som föddes ur varandra, som skulle leda till något vi från början inte visste om vad det skulle bli. Vi kastades mellan tecknings- och skrivuppgifter, alla ihopvävda på olika sätt. Läraren hade total kontroll, och höll till och med information om vad det var vi höll på med från oss. Samtidigt skapades i var och en en process, lång bortom hans kontroll, vilket jag tyckte var väldigt spännande. Mycket fritt skapande inom väldigt strikta ramar. Otroligt givande och intressant dag!

Torsdagen och fredagen spenderade vi med teckningsövningar och perspektivrubbningar. Jag, som sett mig som självlärd och oförstörd av konstskolning, fick inse att jag sitter i en liten liten ruta som alla andra. Det är otroligt skönt att för första gången i livet gå till skolan och bli utmanad! Jag, som har upplevt att jag glidit apatiskt genom skolan och alltid varit skeptisk, sliter och det gör ont och jag får stimulans! Tidigare har jag läst pedagogik och didaktisk engelska upp till C-nivå på Högskolan Väst. Jag skulle utan överdrift kunna påstå att jag har lärt mig mer om vad lärarrollen går ut på och fått en starkare känsla för min egen framtid som lärare på den här månaden på HDK än under hela min tid på Högskolan Väst. Jag har börjat få spontana idéer till lektioner som jag klottrar ner på papper och jag märker att jag i möten med människor på fritiden övar på sokratiska samtal och på att lyssna mer än att prata.

Jag behöver naturligtvis snart bryta mig ur denna förälskelse och börja se kritiskt på vart jag befinner mig. Snart :)

Veckans låt: Tom Waits – Chocolate Jesus