Ambivalens

Missförstå mig inte, jag tvivlar inte. Min barndoms bild av Gud är ett konstruerat patriarkalt maktredskap. Ambivalensen ligger snarare i vad som ska fylla tomrummet. Om jag lyckas plocka sönder den gamla bilden som återvänder till mig som längtan efter trygghet eller som subtila känslor av skuld kanske, kanske jag kan bygga en ny bild, som är min, av det ljus jag vill tro kan väckas i oss.





Tänker på Johannes av Korset och själens dunkla natt. Och på symboler; kors, duvor, fiskar, eld, ormar, vägen, lammet, ljuset... och blod, framförallt blod.

Kan jag använda blod?

Skulden

Min skuld är spikarna i min Faders händer. Fadern har inte övergivit mig, jag har övergivit Fadern.



Jag är den förlorade sonen. Min Fader står där på gården, han håller alltid ett öga ut mot vägen för att jag kanske, kanske ska dyka upp. Dag efter dag längtar han, med tårfyllda ögon på sonen
som aldrig återvänder.

Seperationen

Fader - varför har du övergivit mig?

Att inse att bilden av min Fader var falsk lämnade mig med ett krossat hjärta. Insikten om att Guds församling är en manipulerande, förtryckande, uteslutande, dömande, normupphållande institution odlade i mig en cynisk kyla.



Jag hör lovsången från de upprymda massorna. Flera tusen människor sjunger och ropar, klappar i händer, gråter och talar i tungor. Tältet pulserar medan jag sitter en bit bort. Det är en mörk men varm sommarkväll. Jag känner främlingsskap med alla dessa människor och jag är rädd. Fylld med förakt svär jag att utplåna bilden man lärt mig är Gud.

Barnatron

Du omsluter mig på alla sidor, och du håller mig i din hand.



"Herren är min herde, mig skall inget fattas, han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro/.../ Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag inget ont, ty du är med mig, din käpp och stav, de tröstar mig."

Gestaltningsprojekt

Gud är död! Död för evigt! Och vi har dödat honom! Hur ska vi kunna trösta oss, vi alla mördares mördare? Det heligaste och mäktigaste som hittills stått att finna i världen, för våra knivar har det förblött - vem tvår detta blod från våra händer? Med vilket vatten kan vi rena oss? Vilka försoningsfester, vilka heliga riter blir vi tvungna att uppfinna? Har inte detta dåd en storhet som är alltför stor för oss? Måste vi inte själva bli gudar, helt enkelt för att ge intryck av att vara det värdiga?

Friedrich Nietzsche 1882

I flera veckor har gestaltningen funnits under bearbetning, och jag har formulerat olika möjliga utgångspunkter. Jag har sett nya saker runt omkring mig och hört nya tankar i andras ord. Nietzsche kom tillbaka till mig och gav nya dimensioner. Det låg en rostig bult på vägen, som öppnade för en helt ny ingång. Jag vet inte än hur personlig jag ska bli i min blogg, kanske blir det en del av processen att förhålla mig till det.

Jag har stått i en komplex konflikt sedan jag för drygt 10 år sedan bröt kontakten med den Gud jag alltid trott på och lämnade frikyrkan. Jag ska gräva i min konflikt som är högst personlig, men också på vissa plan intressant ur ett vidare perspektiv i en sekulariserad samtid. Guds död lämnar en traumatisk saknad. Den första stora utmaningen blir att för ett ögonblick släppa distansen och öppna dörrar jag slagit igen i raseri.

Jag vet inte än hur jag konkret ska gestalta min konflikt utan försöker samla och sortera. Jag ska dela upp mina första, oorganiserade utgångspunkter i kortare inlägg.

Reflektion v.7

Mitt i praktiken, rollskapande och rollspelande.

Måndag morgon, vi såg Den andalusiska rosen, eller katten, osäkert vilket. En otroligt vacker film om att utforska sig själv genom konsten. Konsten fick bli ett undersökande medel snarare än uttryckande. Efter filmen fick vi för första gången ha ett sokratiskt samtal! Kul att vi äntligen fick pröva. Har testat mer fria varianter på praktiken, det är viktigt för elever att lära sig samtala, diskutera och reflektera, och det känns bra att det finns ett ramverk för samtal. I alla fall, filmen kändes relevant, det är det som ligger framför mig när praktiken är över antar jag; att få utforska genom gestaltning. Jag har inte fått möjlighet att göra den här typen av gestaltning förut, i alla fall inte med handledning! Det känns både spännande och lite skrämmande. Tänk om det inte blir bra, eller tänk om jag hittar spöken där innanför som kommer kasta sig över mig. Det finns ju anledningar till att vi drar oss för att bearbeta saker. Men jag måste vänta, måste koncentrera mig på praktiken, och mina lektioner som väntar. Det är grymt att jag ska få hålla i lektioner, vara lärare och få riktig erfarenhet! Den här veckan har jag koncentrerat mig på att lita på att det kommer att gå bra.

På onsdagen åkte vi till akvarellmuséet och tittade på serier. Jag har inte förstått att serier är så stort och innehåller så mycket genrer. Serier och konst fick en ny koppling till varandra och jag blev jätte jätte inspirerad. Just formen, att inte vara begränsad till en-bildsformatet, känns så intressant. Att skapa berättelser. Fantiserar lite om att göra en tecknad kortfilm. Såg Waking Life, en film av Richard Linklater från 2001, för ett tag sen, en annorlunda och väldigt intressant och cool film. Den inspirerar till ett annorlunda berättande: se den! Försöker hitta en stil, kombinera nytt och gammalt för min konfliktserie. Min konflikt-skissbok fylls av tusch.

Bilder från utställningen:





Veckans låt: Revolta - Olodum

Reflektion v.3

Veckan inleddes med interaktiv gestaltning. Genom tystnad, masker, rollspel och andra former undersöktes gränser på olika nivåer. Grymt givande, både på det konstnärliga planet och i lärarsyfte. Någon sa att det inte verkade finnas någon anknytning till lärarrollen. Jag tror dock att det är viktigt att undersöka begreppen gränser och identitet på olika sätt för att skapa bra förutsättningar för att arbeta med barn och ungdomar. Jag har lagt mycket tid under terminen som gått på gruppen och dess mekanismer, och grupparbetet gav mig tillfälle att vara en del av en grupp med ett gemensamt konkret mål. Insåg att jag har blivit bättre på att samarbeta (jag varken tog över eller blev oengagerad) och börjar misstänka att man faktiskt kan lära av varandra i en grupparbetssituation, även om jag är skeptisk till att använda det för mycket i skolan.

Fredagen kretsade framför allt kring Vygotskijs idéer om fantasi. Jag tappar automatiskt förtroendet för föreläsare som backar sina idéer med hjärnforskning, men jag ser fram emot att läsa Vygotskij och se vad han har att komma med. Ser över huvud taget fram emot den teoretiska delen av terminen. Ska ge pedagogiken en ny chans, tidigare i utbildningen har mycket känts ganska spekulativt och oseriöst. Efter en termin av lek får det åter bli sena nätter med det skrivna ordet och lagliga droger.

Temat för den nya terminen är KONFLIKT. Äntligen får jag börja med min nya skissbok!



Det är skönt att vara tillbaka.

Veckans låt: Sigur Rós - Hoppipolla