Reflektion v.49 del II

Jag har efter ett antal år av bojkott kastat mig in i julen, misstänker att jag letar efter någon form av avlägsen barndomsvärme. Tog mig till och med till ett av kommersialismens tempel och inhandlade julsaker: ljusslingor, glitter, silverkulor... för nästan 300 kr. Jag lider ännu inte av någon ånger, antagligen överskuggas den av min enorma entusiasm för min nyfunna verklighetsflykt. Vill helst bara sitta hemma och lyssna på skrapiga julsånger från 50-talet (se veckans låt) och äta knäck.

Det är intressant med traditioner. De får människan att känna samhörighet, delar man erfarenheter i en tradition hör man ihop. Vi. Lite som fotboll. I de tidiga åldrarna i skolan pysslar man ofta tillsammans, gör tomtar av flörtkulor och repar julsånger. Kulturell fostran. Skulle man undersöka människors verkliga upplevelser av julen skulle de kanske inte bli så homogena; vissa har negativa minnen kopplade till det vi kallar julstämning, många firar inte jul alls och upplever istället det enande i traditionen som exkluderande. Jag tror det finns många öppningar till diskussion med gymnasieelever här. En mer undersökande ingång till ett skapande julprojekt skulle vara väldigt spännande!

Veckans låt: Eartha Kitt - Santa Baby

Reflektion v.49 del I

Veckan har gjort mig besviken. Post-praktikperiod och pre-essäskrivning hade jag behövt plats att skapa och reda ut, på något sätt samla ihop mina upplevelser. Istället blev det mer pedagogik och mer diskussioner och mitt huvud blev tungt och överfyllt. Jag har hamnat i pedagogisk förvirring. Efter att ha läst Kilskrift och lyssnat på diskussioner om pedagogik känner jag att jag tappar bort mitt syfte. Går bildämnet ut på, som Kilskrift uttrycker det, att ”stärka självförtroendet, samarbeta, lyssna”? De målen ska genomsyra hela skolan och behövs överallt, jag blir ledsen när inte bildspråket i sig har ett självändamål. Det sägs ofta att det är viktigt att kämpa för ämnet men ingen vill definiera vad bilden ska ha för funktion. Jag är också ledsen för att praktiken ska ta upp så mycket tid nästa termin, jag behöver föreläsningar och annat som kan hjälpa mig att hitta nya vägar och nivåer, jag kommer att komma tillbaka till min praktikplats utan särskilt många nya vinklar. Antar att jag bara måste hitta min egen tolkningsmodell.

(Tiden rör sig allt fortare, trots att jag upplever att jag själv står still. Invävt i det lugn jag söker finns mitt kaos. Är det möjligt att stanna upp vila utan att stagnera och falla sönder?)

Jag har tänkt sedan det personliga samtalet förra veckan då jag förvånade mig själv med att vara så odelat positiv och ljus. Har jag varit så okritisk? Nej, så här i efterhand ser jag ett porträtt taget från ena hållet. Men jag har varit osedvanligt inspirerad och jag har varit på platser där processer kan starta. Jag blev uppmanad att jobba mer med färg, min skissbok har förvandlats och fått nya dimensioner.

Reflektion v. 42

Vart jag än ska jobba i framtiden tänker jag jobba hårt för långfrukost på måndagsmornar. Som en kallare version av siestan. Vi såg på film till vår frukost, Ruben Östlunds De Ofrivilliga. Sverige, detta kalla låtsas-mysiga land. Detta teoretiska alla tar hand om alla där vissa inte räknas till alla och därför exkluderas. Du är en av alla om du bara inte kommer och provocerar med en annan tanke, hudfärg eller språk, eller med att hota illusionen om det som är en enhet. Filmen vände och vred på svenskheter tills de tippade omkull. Framförallt gruppen problematiserades; gruppen kan vara obehagligt stark och kan driva individer till var som helst. Skitbra film.

Tisdagen var ännu en dag av mönsterbrytande. Vi gjorde massor av fula, skeva teckningar skitfort. Och handen bryts bort från sina mönster. Vi... Jag har märkt att jag börjat säga ”vi” i de här inläggen. Måste fundera över var det betyder. Som avslut på veckan pratade vi lite om gruppen. Vi är tydligen en bra grupp, högt i tak och öppet. Vad menas med det? Är jag inkluderad i det? Antagligen inte. Men vad är då gruppen om jag som medlem bara kan inkluderas i vissa av gruppens egenskaper? Jag upplever att gruppen är en egen enhet, separerad och har ett eget liv. Det är obehagligt. Jag behöver undersöka det här, innan jag kan förhålla mig till vart jag har hamnat och framförallt innan jag kan förhålla mig till de grupper som jag ska handleda i framtiden. Jag ser det som min egen VFU-uppgift, att fundera över varför jag spontant alltid ställt mig vid sidan av och att studera och förstå gruppens mekanismer.



Min samling. Min Salming. Min smaling.
Slimming An.

De
kon
strukt
ion.

Kluster.

Kopp, propp, mopp, pop, avlopp, lopp, knopp, hopp, top.

Nio ord. Vad krävs för att de ska räknas till en grupp? En yttre definition?

Trots mitt grävande ser jag mycket ljus. Jag är inspirerad, tänker på änglar. Ritar mig längre och längre in i min skissbok.


Veckans låt: Shantel – Disko Boy

Reflektion v. 41

En vecka har gått, igen. Vi har utforskat verkligheten Internet.




Vi fick uppgiften att interagera. Jag hittade den grymma konstkommuniteten deviantart.com. Jag bestämde mig även för att undersöka Second Life, och skapade mitt alter ego GabrielJoseph, en svart man som gillar soul. (Jag befinner mig i en kvinnokropp, har vit hud och blir yr av alltför slick musik tillräckligt mycket av min tid. Är man inte beredd att testa nya roller är risken stor att man får för sig att sådana saker är något annat än konstruktioner.) Att bli tillfälligt besatt av nya saker är något av min specialitet, och jag blev direkt klistrad till denna fascinerande parallella verklighet. På något sätt känner jag att Second Life blir en metafor för Internet överhuvudtaget. Vi, eller åtminstone många av våra blivande elever, lever i två verkligheter; en onlinevärld och en IRLvärld. Uppkopplad är det möjligt att snabbt färdas mellan olika platser, hämta information från vart som helst eller skapa relationer. De två verkligheterna kompletterar varandra.

Att vi i skolan måste vara insatta i och framförallt ta vara på möjligheterna med onlinevärlden är självklart! Det finns sjukt mycket vi skulle kunna göra med hjälp av Internet för att främja både kommunikation och inlärning. Visst, det finns risker. Men det finns i båda världarna, det viktiga är att man utvecklar strategier för att inte hamna fel på olika sätt.

Vi har också fått lyssna till Ove Sernhede. Personligen tyckte jag mer om hans text än hans föreläsning, men kontentan kom fram även där. Otroligt viktigt och bra på alla sätt, och det var spännande att få ta del av det som händer i hammarkullen! Vi fick konkreta och tydliga exempel på att Sverige faktiskt inte är jämlikt, på att exkluderingen av vissa grupper faktiskt är strukturell och verklig. Tänkte börja läsa hans bok, Alienation is my Nation, i helgen. Gör det ni med!

Jag har blivit förälskad i PhotoShop också. Definitivt mer beroendeframkallande för mig än Second Life!

Veckans låt = grymmaste höstlåten: Bob Dylan - Sheter from the Storm.

DEVIANTART.COM





SECONDLIFE.COM

Reflektion v. 40

Vi har under veckan pratat om ämnet bild, om lärarrollen och om processer. Det verkar som att min process leder mig tillbaka på den vägen jag började på när jag först började fundera över läraryrket, jag har börjat sluta tvivla på mitt val. Men jag har en bit kvar att gå, och jag är öppen för alla vägar.

Att reflektera över bildämnet i ett historiskt perspektiv skapar många intressanta frågor. Har syftet med bildundervisningen förändrats? Är den tekniska träningen i att teckna och måla av överflödig och förlegad eller finns det något värdefullt i det som bör bevaras? Jag tror att det i den tid vi befinner oss i finns en ny vikt i bildtolkning; att lära sig att förhålla sig till allt det bildspråk vi omges av. Eleven behöver få hjälp med att hantera all den information hon matas med, att lära sig att förhålla sig till det som kommuniceras genom reklam och annat är otroligt viktigt.

På tisdagen pratade vi om berättelsen, om att kommunicera, och om lärarrollen. Det kändes relevant och jag tror att det är till stor hjälp att börja arbeta fram en roll. Vi pratade också om processer. Jag har själv fått mattan bortdragen under mina fötter och är inkastad i en process här på HDK, och jag är övertygad om att det är det enda sättet för mig att verkligen lära mig och verkligen förändra någonting i mig själv. Hur mycket kan man leda någon annans process? Är det bra eller bara farligt att försöka? En spännande sfär att utforska. Vi fick en uppgift på tisdagen, eller snarare många små uppgifter som föddes ur varandra, som skulle leda till något vi från början inte visste om vad det skulle bli. Vi kastades mellan tecknings- och skrivuppgifter, alla ihopvävda på olika sätt. Läraren hade total kontroll, och höll till och med information om vad det var vi höll på med från oss. Samtidigt skapades i var och en en process, lång bortom hans kontroll, vilket jag tyckte var väldigt spännande. Mycket fritt skapande inom väldigt strikta ramar. Otroligt givande och intressant dag!

Torsdagen och fredagen spenderade vi med teckningsövningar och perspektivrubbningar. Jag, som sett mig som självlärd och oförstörd av konstskolning, fick inse att jag sitter i en liten liten ruta som alla andra. Det är otroligt skönt att för första gången i livet gå till skolan och bli utmanad! Jag, som har upplevt att jag glidit apatiskt genom skolan och alltid varit skeptisk, sliter och det gör ont och jag får stimulans! Tidigare har jag läst pedagogik och didaktisk engelska upp till C-nivå på Högskolan Väst. Jag skulle utan överdrift kunna påstå att jag har lärt mig mer om vad lärarrollen går ut på och fått en starkare känsla för min egen framtid som lärare på den här månaden på HDK än under hela min tid på Högskolan Väst. Jag har börjat få spontana idéer till lektioner som jag klottrar ner på papper och jag märker att jag i möten med människor på fritiden övar på sokratiska samtal och på att lyssna mer än att prata.

Jag behöver naturligtvis snart bryta mig ur denna förälskelse och börja se kritiskt på vart jag befinner mig. Snart :)

Veckans låt: Tom Waits – Chocolate Jesus

Reflektion v. 39

Mikael Azar är något av en husgud för mig så det kändes väldigt roligt att få chansen att höra honom. För att inte tala om Liedman! Eftersom jag har bott i en annan del av världen under stora delar av min uppväxt har det varit naturligt för mig att fundera över kultur på olika sätt och jag har under den senaste tiden läst mycket om postkolonial teori. Att få vara med på konferensen var grymt och det var intressant att få frågorna kopplade till utbildning. Jag fick nytt hopp om vårt rasistiska lilla land. Den främsta insikten jag fick under dagen var att jag inte har något val: när jag kommer ut i skolvärlden måste jag bråka. Under praktik jag haft under tidigare terminer har jag hört mycket prat i lärarrummet som visat på lärares inkompetens och ignorans i såna här frågor. Även om jag för mig själv tyst förbannat eurocentriska idéer har jag inte vågat säga emot. När jag plötsligt kommer vara en del av lärarväsendet blir det inte bara min sak, utan min plikt att motarbeta rasismen i skolan.

Det var intressant att vara med på Fredric Gunves föreläsning på fredagen. Som lärare utövar vi makt, och det är ett ansvar som är otroligt komplext. Vår egen världsbild, som är format av den tid och plats vi lever i, reflekteras i allt vi förmedlar. Inte bara det vi säger utan även det vi inte säger blir viktigt och förs över till de människor vi ska undervisa. Ett tydligt exempel på ett omedvetet förmedlande av världsbild mötte jag i en föreläsning av Pirjo Lahdenperä på världskulturmuseét på torsdagen. Hon pratade i Saids anda om hur vi konstruerar den andra för att upprätthålla ett vi. Under föreläsningen nämnde hon dock, utan att definiera dem, att de har ett förhållningssätt till familjen som skiljer sig från vårt. Hennes idéer var genomtänkta i teorin, men hon lyckades inte föra fram dem då de inte nått in i henne själv. I Sverige finns det en stark föreställning om en homogenitet. Vi gillar Bamse, är snälla mot barn och är bäst i världen på jämställdhet. Den upplevda homogeniteten gör att man sällan ifrågasätter de värderingar som finns i samhället. Det finns väldigt många risker med det. Jag tror att det enda sättet att kämpa emot den här typen av problem är att verkligen försöka identifiera de föreställningar vi bär på och försöka vara medvetna om vad och hur vi uttrycker oss.


Frågan jag måste ställa mig nu är om jag har tillräckligt stort självförtroende för att bråka. Jag är en kameleont, skapad ur ett ständigt resande, ständigt byte av miljöer. Jag anpassar mig och byter färg efter min omgivning; dels för att lära mig om den och dels för att bli accepterad. Min kritik är skarp men väldigt sällan uttalad. Kommer jag våga visa mina obekväma färger? Kan jag tillräckligt mycket och kommer jag kunna uttrycka mig tillräckligt bra? Att mina idéer och värderingar kommer bli tydliga i min undervisning är självklart, men hur blir det egentligen i lärarrummet och lärarlaget? En process har startat. Det är najs.

Jag skrev en låt på veckans tema. Den heter the Safe Side och finns på myspace.

Veckans låt: Chameleone - Shida za Dunia

reflektion v. 38 - identitet

Att gräva i mig själv, vända, vrida och måla upp, är något jag gjort och konstant gör. Jag har plockat mig i bitar och pusslat ihop så många gånger att jag ibland har svårt att hitta mina spillror, jag förlägger dem. Att rent konkret bygga ihop mig själv av skräp och skärvor var ändå på något sätt terapeutiskt. Under torsdagen kände jag mig temporärt hel i den softa arbetmiljön. Jag byggde in små rum i min byst: blommor, skärvor, resterna av en styckad ödla, som inte syns vid första anblicken. Jag kände mig som Pink i The Wall när han pysslar ihop sitt sönderslagna hotellrum och försöker få sina egna delar ur kaos in i ordning och lugn. Jag tror att det är viktigt att arbeta med identitetsfrågor i skolan och att träna ungdomar i självreflektion av olika slag. Men jag tror också att man som lärare måste vara försiktig i hur man arbetar.

Jag är inte helt säker på hur jag ska ställa mig till de lekar där vi kopplade ihop våra porträtt till varandras. Jag är den som ställer mig utanför, iakttagaren, och har ofta svårt att känna mig som en del av gruppen. Att lyckas skapa en kultur där alla känner sig inkluderade och alla känner sig som en del av en helhet tror jag är omöjligt. Det handlar om individer, och även om det säkert går att manipulera fram en känsla av homogenitet, tror jag att det kan vara farligt. Framför allt när det gäller identitetssökande unga människor. Jag tror att det ofta är det man försöker uppnå med gruppövningar av det här slaget och min tidigare erfarenhet av lärarprogrammet är att det finns ett genomgripande mål att socialisera in blivande lärare i just en homogenitet. Samtidigt kände efter mitt arbete på torsdagen att det här var annorlunda. Jag fick ha min ruta, rent fysiskt, på en plats jag valt, i den storleken jag valt. Kanske har man här hittat ett sätt att förvandla badvattnet till vin. Eller är riskerna bara svårare att identifiera?

Syftet med att skapa en grupp där individerna känner sig trygga med varandra är naturligtvis att gruppmedlemmarna ska vara snälla mot varandra och att varje person ska kunna få ta plats. Men finns det en risk med att skapa en öppenhet? Finns det negativa delar med att barn och ungdomar öppnar sin själ för människor som de inte själva har valt? På fredagen fick vi sätta ord eller titlar till varandras verk och därefter förklara och utveckla vad vi själva hade skapat. Jag tror att situationen skulle kunna upplevas som utelämnande då det inte görs på elevens egna villkor. Många av de elever vi kommer att möta kommer från verkligheter som kan vara svåra att prata om. Kanske bör skolan vara en plats för dem att inte behöva berätta om sina inre svårigheter, en frizon där andra saker är i fokus än det privata livet. Kanske bör man visa på att den personliga integriteten är lika viktigt som öppenhet. Jag tror att de här frågeställningarna är viktiga och att de lätt glöms bort när man vill skapa en mysig atmosfär.

Fredagens arbete var intressant; vi lämnade oss själva och skapade tonåringar ur stenar. Vi fick sätta oss in i tonåringens idé och relationsvärld. Rolig och nyttig övning.


Veckans låt: Devendra Banhart - Long haired child

Reflektion v. 37 - Är du en av dem som passar in i stadsbilden?

Ilskan över att företag får köpa gigantiska platser och pryda dem med bilder skapade för att uppvigla till konsumtion, har länge brunnit i mig. Med adbusters budskap i bakhuvudet sökte jag idéer för att inspirera till alternativa sätt att tänka. Men efter en uppmaning att utmana oss själva kände jag att jag ville hitta något nytt att arbeta med.

Tillhör det offentliga rummet alla? Vilka är det som får plats? Google gav mig svaret. Otaliga googlesökbara texter har publicerats om hur vissa saker inte är godtagbara i det offentliga rummet, att vissa människor inte är godtagbara i det offentliga rummet; att de stör stadsbilden. Vissa texter handlade om stökiga ungdomar och människor som har färger eller språk som anses osvenska. De flesta handlade om "stökiga fyllerister" och "otäcka alkisar".

Jag bestämde mig för att göra en installation knuten till parkbänkar. Jag skapade en plats som liknar ett vardagsrum. Parkbänken förvandlades till soffa med filt och kuddar. En pall, några böcker och en orkidé gav en varm känsla åt en annars kall plats. Runt min installation satte jag upp frågor med intentionen att skapa nya tankar hos de förbipasserande som inte tidigare har funderat över ämnet.

I aug/sep numret av Faktum finns en jättebra artikel om det offentliga rummet: ”Vem äger gatorna?” Köp den och läs den!

Jag känner att jag inte är klar med uppgiften. Det finns fler frågor om det offentliga rummet som jag vill utforska. Jag måste helt enkelt fortsätta, på egen hand.