Trådar och ritualer

Jag hittade en låda på en secondhand butik. Kring den ska jag börja bygga min redovisning. Även om jag är ganska klar med det centrala i redovisningen är jag osäker på formen. Jag tänker nu att jag ska koncentrera mig på den formen och på hur jag ska vara kommunikativ på ett bra sätt. En ny process i processen startar.

Symbolhandlingen

DET BRÄNNS!

Att komma från en religiös kontext innebär att symbolhandlingen är en naturlig del av livet. Jag insåg i för ett ögonblick sedan att den har haft en viktig roll i mitt liv.

(Dopet (11 år, viklädd i pingskyrkan)- lämna det gamla bakom och tvättas ren genom att sänkas i vatten, Nattvarden - renas genom Jesu blod genom att påminnas om korsfästelsen och hur vi tvättats i lammets blod, Flytten - lämna vänner och byta liv, börja om som en ny människa...)

Mary Douglas pratar om renhet i relation till religion och i relation till rädsla. Renhet. Det är ju det jag har hållt på med i ett och ett halvt år nu! I den första gestaltningen försökte jag förstå Guds död och bli fri från skulden, jag hade långa ritualer med blod och försökte tvätta blodet från mina händer. I förra gestaltningen försökte jag hitta ett ljus på andra sidan av labyrinten genom att slåss mot inre spöken och komma ut som en ny, renad människa. Nu, i ett nytt försök att tvätta mig från skuld genom att förstå nätet, ännu en reningsprocess, en ritual där jag försöker bli fri genom symbolhandlingar!

Det är så det måste sluta! Med en slutgiltig reningsritual. Men den här gången ska ritualen vara min egen. Jag ska skapa den, jag ska skala bort ett nät.

nätet, nätet på väggen där...

Efter en personlig handledning med en nära vän kastades nytt ljus på min gestaltning. Vi diskuterade min process i relation till begrepp som trygghet, skuld, makt och acceptans av sin egen historia. Saker börjar kristalliseras och jag börjar tro att det finns möjlighet till förändring, att strukturer kan rubbas och nät kan skalas bort. Efter ett och ett halvt år i nätet har jag börjat hitta verktyg för att skära sönder det.

Kaos von Linné

Fakta organiserar inte sig själva till begrepp och teorier endast genom att man ser på dem; utanför en referensram av begrepp och teorier finns inga vetenskapliga data, bara kaos. Det ligger ett oundvikligt a priorielement i allt vetenskapligt arbete. Frågor måste ställas innan svar kan ges. Alla frågor är uttryck för vårt intresse för värden – de är i grunden värderingar. Värderingar kommer således med nödvändighet in redan på det stadium då vi observerar fakta och företar teoretisk analys, och inte bara på det stadium då vi drar politiska slutsatser från fakta och värderingar. Gunnar Myrdal (1969)

Jag upplever just nu min värld som kaos, en av de få fasta punkterna är min gestaltning (som egentligen inte alls är fast utan snarare rinnande, typ), och en drömlik föreställning av mitt nästa liv långt härifrån. Ibland smälter de ihop bildar en feberlik bild av hur jag undersöker Tanzania genom att tränga in i jorden, regnet, hettan...

Jag lever kaos. Jag undersöker ordning.

Jag snubblade över ett häfte/ tidning/ bok från en konstutställning från 2007 som kallades för Kaos von Linné : En utställning om att ordna världen. De rör sig runt samma teman som jag och undersöker den modernistiska erans strävan efter naturvetenskaplig klarhet, och människans behov av att strukturera upp sin verklighet. Inte helt olikt så som jag har ordnat upp och kategoriserat mitt piano har de undersökt kategoriseringar av världens innehåll. De listar kategorier av bl.a. skuggor, ljud, människor, skratt, smuts osv. Ett exempel en klassificering de tar upp är av begreppet 'aggresivitet' från Sydostasien 1968:

A. Hastigt uppflammande
B. Under lång tid spirande
C. Som en konsekvens av kärlek
D. Västerländsk

Det är roligt. Och intressant md gränsdragningar.

"Taggtråden

Det finns sextiofyra underklasser av taggtråd:
1. Som inte rostar.
2. Som är tvinnad tredubbelt.
3. Som ger blodförgiftning.
4. Som töjer sig minst 10%.
5. Som sitter uppe permanent.
6. Som rullas ut vid vid upplopp.
7. Ej för hästar med låg mankhöjd.
8. Elektrifierad.
9. Som skiljer öst från väst.
10. som skiljer nord från syd.
11. I grön plast.
etc.

Det finns två huvudklasser av taggtråd:
1. Som syftar till att stänga ute.
2. Som syftar till att stänga inne."

Stänger jag inne eller stänger jag ute? Gränser är nät. Nät är gränser. Jag springer i cirklar.

Nywele kama wewe

Efter att ha byggt upp en modell av de maktstrukturer jag undersöker är jag alltså tillbaka där jag började: i nätet.

Metaforen går att applicera på alla plan. Kolonisatören har satt upp nätet för att förhindra att hans makt sipprar ut, och förhindra att det mörker han räds ska sippra in och hota hans plats och hans definition av sig själv. Det är samma typ av nät som ligger i vägen och hindrar mig från att nå den andra. På det individuella planet är fält-tältet inte en lika konkret metafor, jag har istället börjat se till det material som ligger närmast bilden av människan; kroppen.



Sedan jag var ett mycket litet barn har jag burit på mitt hår. Håret bär på mycket symbolik. Jag tänker på den bibliska karaktären Simson, vars styrka fanns i hans långa hår, jag tänker på hur kvinnlig skönhet är definierad genom håret. Och jag tänker på min personliga historia, där jag har definierats som exotisk genom mitt långa blonda hår. Människor har velat ta på mitt hår för att de vill känna hur det känns, Tanzanska kvinnor har sagt till mig att de önskar att de hade mitt hår. Som en vit kvinna. På många sätt har jag också definierat mig själv genom mitt hår, det är så starkt kopplat till min självbild att man kanske skulle kunna påstå att min kraft som hos Simson, sitter i håret. Som bekant blev Simson berövad sitt hår av den vackra och lömska Delila, och förlorade därmed sin kraft. Håret är mitt nät, ett skydd mot det som finns utanför mig. Det visar upp en bild av mig (som vit och som kvinna) och låter mig vara vad jag vill innanför. Vad skulle hända om jag blev berövad mitt nät? Tanken är svindlande och obehaglig.

Nytt rum

Jag har flyttat från min första plats och inrättat ett nytt fältsjukhus i en annan del av skulptursalen. Jag blev ifrågasatt: var det mitt alter-ego som isolerade sig ännu mer från de andra i salen genom att flytta in under trappan, eller var det jag? De går antagligen inte att skilja åt. Jag spelar rollen av en del av mig själv, rollen spelar mig. Jag diskuterar fortfarande de många nivåerna i mitt rollspel; jag som kolonisatör, jag som vårdande sköterska, jag som missionär, jag som objektet i någon annans våld. I samtalen med mig själv hittar jag nya nivåer av mitt arbete.



Jag har fortsatt att sträva efter perfektion. Allt blir mer kliniskt, ljuset är starkare och förutsättningarna för väl utförda operationer bättre. Sönderplockandet är färdigt men jag sorterar och fortsätter undersöka mitt objekt. Jag lever ut upplysningens idé om människans strävan efter sanningen.



Det som är intressant är vad som har vuxit fram ur mitt arbete utan att jag sett det under tiden. Jag insåg först när jag tagit någon dags paus från mitt tält vad det är jag byggt upp. Jag har maniskt arbetat med ordningen innanför väggarna i mitt rum, och även arbetat med väggarna: skärmat av och stängt ute det som inte hör till min plats. Det andra i salen; B och Cs kaotiska verk, har blivit något jag skyddar mig mot och stänger ute. B har vid några tillfällen hotat med att förstöra min ordning och har därför på sätt och vis förvandlats till vilden, det jag stänger ute, och det som definierar mig genom min definition av honom. Det som bränns just nu är denna tydligt uppsatta gräns mellan ljuset/ordningen inuti tältet och mörkret/kaoset där utanför. Och framförallt rädslan för att det som finns utanför ska läcka in i mitt innanför. Här kan jag dra paralleller dels till forskarens rädsla för objektet, antropologens rädsla för vilden, missionärens rädsla för vilden... men också till min personliga historia: det staket som var uppsatt kring min svenska internatskola som avgränsade vår plats från deras. Kan jag gestalta denna rädsla?



Det finns något otroligt intressant i detta behov av avgränsning mot det "andra" och detta behov av att kategorisera som så tydligt kännetecknar moderniteten. Johannisson skriver i Den mörka kontinenten (2005):

Till detta kan läggas en glidande och mera svåråtkomlig psykologisk dimension som inneslöt mannens rädsla för den kvinnliga sexualiteten och behov att demarkera det "andra". Djupt inne i den blanka utvecklingstron lurade en mardrömsvision av ett flytande universum där bara en hårsmån, en biologisk klump, kunde skilja mänskligheten från djuriskhet, själv från primitiv kropp. Denna farliga närhet räddades genom att kvinnan tillsammans med barnet och vilden sköts in som artegna mellanformer mellan naturen/driften och kulturen/förnuftet.



Kan jag gestalta denna rädsla? Kan jag kasta mig ut i mörkret?

Destroy all monsters

Jag var på föreläsning med Anna Carlsson i morse. Hon berättade sin historia, som på många sätt också är min. Hon flyttades också runt som barn, ofrivilligt uppbruten. Hon fick också vistats i fantastiska miljöer. Det fick mig att tänka på den delen av min process som jag har undvikit att vara medveten om under min dissektionsperiod.

Samtidigt som jag gestaltar kolonialismens och västerlandets strävan efter makt och ordning gestaltar jag också min egen historia. Jag är pianot som plockas sönder för att sedan byggas ihop igen, till en ny form. Om och om igen. Förlorar jag delar i omstruktureringen? Det är intressant hur nya nivåer växer fram i mitt arbete.

Dissektionen fortsätter

Mitt rum har fått en ännu starkare känsla av sjukhus. Jag fick tag på kläder som används av skötare. Det är intressant hur de förändrar scenen. Mitt meditativa, ensidiga sönderplockande börjar kännas mer som en ritual. Symbolerna (munskyddet, de vita ytorna, handspriten, uniformen...) tjänar ett högre syfte och jag blir en upplysningens apostel. Jag känner mig på något sätt som en nunna som vigt sitt liv åt moderniteten. Varje skruv jag lägger på plats på golvet är en bön till Objektiviteten, Systematiken, Förnuftet; liksom pärlorna i ett radband blir böner till Gud. Jag har fortfarande samma kontroll och pianot är helt i min makt, men jag är en tjänsteman. Jag följer förordningarna och är villigt underkastad modernitetens anda, precis som nunnan, missionären står under Gud och församlingen. Lydnad är ett nytt ledord.

Dekonstruktion del två

Rummet förändrades idag och blev renare. Jag har inte varit lika fokuserad idag, jag vet inte riktigt varför, mina alter-egon har inte varit lika närvarande. Men jag har fortsatt dekonstruktionen av mitt objekt och insett att jag skulle kunna plocka isär delarna i oändlighet.

Undersökning och dekonstruktion

Jag har spenderat en heldag i min operationssal och påbörjat min operation/ obduktion. Jag tränger in i mitt objekt liksom kolonisatören tränger in i Afrika, jag försöker rädda denna blödande kropp, precis som missionären ser sig behövas för att rädda Afrikanen* från sitt eget mörker. Jag går in i missionärens dubbla roll - hon vill rädda Afrikanen men också beskriva henne. Det ingrepp jag gör är förlamande - jag stympar kroppen, men jag gör det i ljusets, förnuftets och ordningens namn.



Dokumenterandet gör att jag måste arbeta mycket långsamt. Det är frustrerande men samtidigt hjälper det mig att hålla kontrollen. Min aggression förbliv passiv och uträknad.





I början av dagen var jag läkare, men under dagen utvecklade jag också ett parallellet alter ego. Jag såg mig själv som Carl von Linné, som i modernitetens anda artbestämmer, strukturerar upp, plockar saker ur sin kontext, beskriver. Jag har hittat en ny aspekt som känns intressant! Utan att tänka på det plockade jag ut ett exemplar av varje ny bit jag hittade under operationen. När passet var slut numrerade jag dem för att skapa den tydliga struktur jag behöver för att ha total makt över objektet.















*Jag kommer under mitt projekt använda ordet Afrikan så som man på ett generaliserande sätt använt ordet i missionsskildringar.

Autopsy Art

Gunther von Hagens utforskar också obduktion genom konsten (eller kanske snarare konsten genom obduktion). Han koncentrerar sig dock på den mänskliga kroppen och har upptäckt ett sätt att återskapa kroppar genom att använda verkliga lik. Kolla hans grejer här!

Operationssalen

Jag har skapat ett nytt rum där en performance ska äga rum. Det är en operationssal där jag är kirurgen och obducenten. Jag har täckt väggarna med mitt myggnät för att skapa en sanitär känsla och jag har hittat ett munskydd för att jag inte ska komma alltför nära mitt objekt (jag vet fortfarande inte allt om objektet och bör därför vara försiktig). Det är dags att börja dissekera skelettet.

Skelettet

Pianot visade sig vara en kombination av de djur som har skelettet utanpå (typ skalbaggar) och de som har det inuti (typ människor). När jag knäckt och eldat upp det yttre skelettet och lekt med och bemästrat organen kom jag in till det innersta. Det verkar som att pianot har styrts från denna ryggradslika struktur och jag behöver ta reda på vad den består av och hur den fungerar för att ta full kontroll över det. Jag kommer att behöva en operationssal.

Pianot

Jag går vidare i mitt rollspel och jag har hittat mitt objekt. Mitt gamla piano har fallit offer för min tyranni och plockas isär, beskärs på sin funktion och byter karaktär. Jag har total kontroll över min dissektion. Jag tar reda på hur det ser ut inuti, hur det fungerar och stympar det på de delar jag tycker inte ska vara där.

Legolek

Karin och jag har korsat våra vägar och hon tog med sitt lego! Den gemensamma nämnare vi hittade i våra projekt var att hon arbetar för en kollektiv positiv rörelse, och jag arbetar med en förfluten destruktiv, kollektiv diskurs. Så vi bestämde oss för att bygga ett eget system tillsammans, en maskin i någon slags mänsklig form. I filmen vi gjorde lämnar en del av maskinen sig själv för att värva en ny vilsen del att vara med i den fina helheten.



Efter att ha byggt en mur och en bro började vi med en eld. Det blev en skärseld. Karin har bättre bilder som kan dyka upp på hennes blogg.





Det var roligt att bygga och nyttigt för mig som alltid arbetar ensam.

The Cremaster Cycle

Jag har precis sett Mathew Barneys Cremaster 1. Ett otroligt verk där en symbolik långsamt växer fram. Saker är i ständig förändring och ändå känns det som att allt står oändligt stilla. Jag får starka associationer till den dissektion som jag förbereder mig inför. Precis som Barney har lyckats med i filmen vill jag tränga djupare och djupare in i det jag undersöker, på olika nivåer och i olika skikt. Filmen undersöker makt och kontroll, och drar min gestaltning ännu starkare mot det temat. Jag tror verkligen att det här kan ta mig framåt.

Dissektion

"Maybe I'll even confess the truth, that I rode in with the horsemen and beheld the apocalypse, but still I'll insist I was only a captive witness. What is the conqueror's wife if not a conquest herself?" Barbara Kingsolver

Under handledningen kastades nytt ljus över min process och jag omtolkade avstånds-ljusbordet. Jag insåg att jag rollspelar med makten. Jag är kolonisatör som som lägger det för mig okända under luppen. Jag iakttar objektet under glasskivan [ugglan] och förstår den i enlighet med min västerländska världsuppfattning.

Nästa steg i detta undersökande känns naturligt: jag måste skaffa en fågel och dissekera den. Jag funderar nu på olika sätt att göra det här rent praktiskt. Det verkar svårt att gräva fram ugglor i Vänersborg, så imorgon ska jag till saluhallen och kolla. Något uppstoppat skulle kunna vara ett alternativ, hittade en väldigt fin uggla på Tradera, men den är alldeles för dyr.

Inträngandet i ett mörkt Afrika har varit en stark metafor för den koloniala verksamheten och jag är övertygad om att den fortfarande är en del av vår föreställningsvärld. Överhuvud taget metaforer kring ljus och mörker och spridandet av ljus är vanligt förekommande och blir begripliga utifrån den moderna kontexten. Kanske ska jag också utforska den symboliken.



I kontexten makt har jag också börjat fundera över de paralleller som dragits mellan Afrika och kvinnan. Elaine Showalter beskriver i Sexual Anarchy likheter mellan beskrivningar av kolonisatörers inträngande i Afrika och manliga läkares inträngande i kvinnokroppen. De sågs båda som expeditioner in i en mörk kontinent. Det var Freud som först kallade kvinnan den mörka kontinenten, efter Afrika. Jag tänker också på Heart of Darkness där Kurtz moral hotas, eller Europeisk moral hotas, av Afrikas mörker, på samma sätt som kvinnan som fresterska enligt tradition hotar mannens moral.

Nu är jag mannen, läkaren, kolonisatören och gestaltar inträngandet och dissektionen, övertagandet av ordningen.

Perspektivbyte

Jag spenderade lördagen på Ljungskile folkhögskola - de hade konferens med tema Afrika. Ganska bra föreläsningar, och jag funderade mycket över den goda vilja som finns att förändra världen till det bättre. Det är svårt när alla andra krafter och själva grundstrukturen i vårt samhällssystem motarbetar en förändring av den orättvisa ordning som råder, men det känns ändå positivt att det finns en vilja. Jag vill inte vara cynisk, jag vill tro att det går att förändra världen. Ett problem är att även där den goda viljan finns blir det ofta fel.

De visade en fantastisk film: forgiveness, en Sydafrikansk film från 2004 som behandlar skulden. Den förde mig ett steg framåt i min process.

Avstånd

Jag har byggt ett temporärt ljusbord med avstånds-funktion. Jag försöker lägga nya egenskaper på min uggla på olika sätt, från olika vinklar. Det är inte riktigt lika intressant för kameralinsen som för ögat, men jag har försökt spegla mina experiment så gott det går. Ugglan börjar förlora sin symboliska kraft, men myggnätet och perspektiven är intressanta.

Perspektiv

Nätet förändrar bilden. Avstånd, skärpa, linjer och ljus ändrar motivet på andra sidan. Mitt myggnät skapar avstånd mellan mig och bilden.

Ugglan

Jag träffade en gång en vit man på ett café i centrala Harare. Han berättade för mig att han drömt en dröm.

Han gick genom ett Afrikanskt landskap. Han såg ut över gröna kullar och dalar, några antiloper drack ur en flod och exotiska fåglar han aldrig tidigare sett flög över vattnet. Då såg han en uggla. Den tycktes ta upp hela scenen och förändrade drömmen. Plötsligt sprang antiloperna iväg, natten tog över dagen och ljudbilden förändrades. Hyenor skrek och de fåglar han tidigare beundrat blev obehagliga. Han började springa, jagad av något i mörkret...

Han förstod inte, sa mannen till mig. "Ugglan har en så viktig roll i min dröm, men ugglan står ju för vishet och sanning." "Inte här," berättade jag för honom, "här är ugglan ett dåligt omen, ugglan kommer med olycka och död."

Skulden

"That is what we yell back at history, always, always. It wasn't just me /.../ I walked across Africa with my wrists unshackled, and now I am one more soul walking free in a white skin, wearing some of the stolen goods: cotton or diamonds, freedom at the very least, prosperity. Some of us know how we came by our fortune, and some of us don't, but we wear it all the same. There's only one question worth asking now: How do we aim to live with it?"

Barbara Kingsolver

Hittade Shi Jinsong, som också har gjort en vagga, men i rostfritt stål.



En beskrivning jag hittade av verket ger en intressant vinkel till mitt bygge: "Armored baby carriage and cradle art sculptures provide the ultimate safety for your child - and devastation for those that get in their way."

Kontrast

Jag har byggt en vagga. Ibland tycker jag att det är en kokong. Jag har kikat in i den, ut ur den, känt på det mjuka vita. Vill vara inlindad och på ett betryggande avstånd från världen runtomkring.

Mina vänner hade inte myggnät. De sov flera syskon på en trasig madrass på golvet. De lagade mat på öppen eld utanför sitt hus medan vi hade husa.

Det jag tittar ut på har ett vitaktigt skimmer. Ingenting kan vara farligt här innanför. Allt jag behöver kommer jag att få. När jag bultar kommer dörrar att öppnas.

Orättvisan, de som tiggde på gatan, hanterades med att inte ge: de måste lära sig att hjälpa sig själva. Alla skulle tigga om vi gav pengar. De skulle ljuga och säga att de behöver mer än de redan har. (-Men hur kan man hjälpa sig själv när det inte finns något skyddsnät, när man inte har armar och ben men spädbarn som behöver äta, som ligger under ett skynke på gatan? Barnen kanske inte överlever kvällen medan vi går på restaurang för hundratals måltider med ugali.)

Min kokong. Min skyddslapp.



Myggnätet byter skepnad - från skydd till avstånd. Det skärmar av och lägger en hinna mellan mig och mina vänner. Mellan oss och dem. Är det möjligt att identifiera sig, för dem att identifiera sig med mig som har allt?

Funktion

Myggnätets främsta funktion är att hålla ute myggorna genom att stänga in kroppen. Men det har också andra egenskaper: det ger rummet andra nyanser - ljusare, och saker ser lite lite annorlunda ut genom att de små små hålen rutar in världen. Nätet gör också att det blir svårare att bara lämna sängen, man måste dra upp nätet som är instoppat under madrassen först, det hindrar alltså rörelsefriheten. Nätet är viktigt, men det är bara viktigt om man håller sig i mitten av sängen; ligger man med en kroppsdel mot nätet kommer myggorna åt lika lätt som utanför.

Mellantankar

Ett försvarstal inför min känsla av att inte ha rätt att använda min personliga historia och dela den med andra:

Varför skulle inte min historia, som speglar den kosmologi som jag levt och lever i, kunna bidra till förståelsen av generella strukturer? Varför kan inte jag vara en fallstudie, som har fått se två världar och som en välsignelse eller förbannelse börjat se mina erfarenheter utifrån och kritisera min egen världsbild? För att förstå mänskliga strukturer måste man studera människan. I mitt undersökande gräver jag fram information ur det objekt jag studerar (jag) trots att det gör ont, för att jag tror att det går att hitta något av värde där. Genom att förstå avstånden i mig kan jag förstå de mekanismer som skapat dem. Sela.

Myggnätet

Under några dagar har jag grävt i min erfarenhet som missionärsbarn, antecknat och kartlagt mina första minnen och sökt efter direkta associationer som lukter, bilder och ljud. Jag har letat fram psalmboken på swahili och suttit och sjungit Roho Yangu (O Store Gud) för full hals och letat mig tillbaka till en proppfull, svettig kyrka i mitten av Tanzania med smala bänkar och öronbedövande sång. Jag har tagit fram min burk med sand som jag sparat från någon av mina perioder och känt den mellan mina fingrar, känt de lukter jag kände där.



Under mitt sökande har jag hittat mitt första material. Under nästan tio år av mitt liv har jag sovit under impregnerade myggnät, och i många mina tidiga minnen är myggnätet närvarande. Det finns så mycket associationer; ljudet av myggor som försöker leta sig in genom nätet, ljudet av natten - syrsor, hundar som skäller, musik från kyrkan sent på kvällen. Och abslolut mörker - det spelar ingen roll om mina ögon är öppna eller stängda - det är absolut mörkt.



Vi sover hela familjen i ett rum, mamma och pappa under det ena dubbelmyggnätet och jag och min bror under det andra. Myggnäten, tätt instoppade under våra madrasser skyddar oss från malaria, och från mörkret där utanför. Från det andra. Från det främmande. Världen ser annorlunda ut inifrån nätet. Ljusare. Tryggare.



Vad kan jag hitta i skyddsnätet om min relation till Afrika och min relation till den Andra?